Min vän sa alltid att när han drack ett mörkt öl så spökade det i halsen.
Var det pga mängden öl eller på mörkret. Jag hann aldrig fråga honom.
Han åkte nämligen med Nässjötåget i morse och alla andra i radhuslängan sov.
Vanligtvis äter han havregrynsgröt till frukost, men när han åker tidigt till Nässjö
blir det oftast filmjölk, flingor, socker och kanel. Kaffe tar han på tåget tillsammans
med en egen påse smågodis. Han gillar de små rosa omslagen med choklad i
och varvar de med röda Ferraribilar i gelé.
Efter kaffet åkte tåget in i mörkret. Det var tunneln mot målet som min vän fick

uppleva och det spökade igen i hans inre.  Till slut kom ljuset åter, tåget rullade in
mot stationen, min vän bytte perrong, uppdraget var slut liksom innehållet i godispåsen

och tåget åkte åter hem mot radhuslängan.
I Södertälje hade Grand Central fortfarande kvar sin extraprisdiarrébruna färg och gjorde det gamla rådhuset osynligt fast det var kvar framför det nybyggda Grand Central.
Allt verkade overkligt.

Från tankar om att även en planarkitekt kan hamna i mörkret.