Nyårsafton 2023

Redan i morse vaknade jag och tänkte ”Vad är det för dag idag” och när jag hade fått av mig pyjamasen skrek jag ut genom det stängda fönstret ”Det är årets sista dag”.  Grannarna vinkade glatt innan de åkte till ICA för att handla te och kryddor till dopp i nyår. Klockan är nu 22.30 och tournedosen är uppäten och gästerna är nöjda liksom vi och de har tagit sig hemåt.  Men var är årets fyrverkeri? De hörs inte. Nya regler kanske. Vi som har sagt att vi inte kan skaffa hund för de blir så rädda. Måste vi nu skaffa en dog. Kan vi inte låta varje skjutgalen man få köra sin fyrverkeriorgasm.

Nej, nu glömmer vi det. Vad har de på TV:n. Aid Kid efter pandemin kanske, ja de finns där.
Imorgon ett nytt år och då får man deklarera igen och skaffa biljetter till Gotlandsbåten, bara det inte blåser för mycket. Kan nästa år bli bättre. Knappast, Putin vaknar väl imorgon igen, Gaza utplånas ner till rötterna, Nato sjunker ner i Östersjön, i Afrika utnyttjas folk och växter till utplåning, Människor brinner ihjäl på grund av den allt varmare temperaturen. Själv bränner jag mig på stearinljuset från julafton. Varför sjunger Sissel K. så högt i tonläget så man inte hör vad hon sjunger.
23.14 och vi börjar bli hungriga och bör äta före 2024. Måste man duscha så sent på året eller kan man ta en whisky istället.

Svara mig nu, innan Erdogan dyker upp i en repris från 2023. Jag känner hur luften från dina lungor sveper in över kusten, det doftar av färsk mynta längs hela korridoren, ute på havet har vågorna lagt sig för att i stillhet vänta in 2024.

Från tankar om att nytt år gör ingen yngre, men kanske smartare

God Jul

 Jag hörde någon säga God Jul till mig idag, när jag skottade snö bakom bilen.
Tänk er idag. Samma dag som det är Juldagen.
På juldagen heter det ju ”God fortsättning och välkommen”.
Då säger Pelle ”i morgon är det en annan dag”.
Vadå en annan dag. Det är ju en annan dag 365 gånger varje år.
Nu är det en vit tjej i en svart gåbortklänning, som talar om moln och vindar, som är kalla för alla.
På TV alltså, men läpparna är vackert röda som en solnedgång i augusti.
Vår granne har gran. Det är nästan samma ord. Gran rimmar på gran-ne.
Typiskt att man behöver skotta så mycket, när det heter ”en fröjdefylld jul”.
Visst är det kul med jul, men det kan bli lite mycket till slut. Min yngsta morbror sa att han nästan blivit hjulbent efter alla jular, men det var nog mest på skämt. Han var född i Växjö.

Från tankar om att det bästa du kan ge till jul är en klapp på axeln

AI – hur blir det sen?

Hur skall jag tänka. Jag som inte vet något om Artificiell intelligens?
Det som hitintills matats in i AI-maskinen är väl sådant som vi människor skapat och publicerat.
Likt en jättedammsugare suger maskinen ut information från mänskligheten.
Hur blir det då i framtiden? Kommer den mänskliga inblandningen trappas ut och AI-maskinen tar i stället information från sin vän, AI-maskinen i rummet bredvid och sedan alla andra AI- maskiner. Kommer ord som mänsklighet försvinna och bytas ut till maskinlighet.
Kommer sedan AI-maskinen tränga sig in i prylar, som finns runt omkring oss. Ex. Anser duschen att du duschar för varmt så sänker den temperaturen. På köksbordet byts din stora tallrik ut mot en mindre med tanke på din viktuppgång. När du skall på teater och försöker ordna en barnvakt ingriper AI och säger ”jag kan sitta barnvakt, jag skall ändå vara hemma”. Osv…
För många är det viktigaste i livet att människan har möjlighet till att just vara mänskliga. Att hjälpa och se den som är i nöd, är sjuk, gammal, olycklig, granne och barn.  Klarar AI det?
Ja, så går dagarna och en dag när jag känner mig trött på mitt jobb, så ber jag min AI-maskin ”Kan inte du ta över mitt jobb i stället”. Då svarar maskinen ”Det har jag gjort sedan lång tid tillbaka. Mitt arbete är att göra alla de jobb som ni har, ni som bor här i huset.  Det jobb som du och dina grannar gör gäller inte längre, de är mer som terapi och har ingen funktion”.
Kan AI-maskinen bli årets julklapp?

Från tankar om att AI kanske står för Allvarligt Ilsken 

Hopplöst!

Allting känns hopplöst, allt som rör det stora.
Nu för tiden är det bara de små händelserna, som kan ge mening i livet.
Vad det stora är vet ni ju, krig, sprängningar, bedrägerier, pojkar mördar innan de mördas m.m.
Vad hittar vi då i vardagens små detaljer som ger hopp, glädje och mening.
Jo: När jag knöt skorna i morse gick inte skosnöret av.
Morgonfrukten var fortfarande färsk, även plommonet.
När jag hämtade morgontidningen fanns den i brevlådan samtidigt som grannens grabb hejade väluppfostrat från cykeln.
Potatismosresten från igår blev så god efter ströbröd, stekning och ett täcke av lingonsylt.
Jag orkade lätt gå fram och tillbaks till ICA trots getosten i ryggsäcken.
Magen skötte sig äntligen perfekt efter penicillinet.
Grannens ko kom in på eftermiddagsfika och lämnade kvar lite mjölk.
Sveriges damer vann i fotboll och deras leendena därefter var så uppmuntrande att följa.
Det röda vinet passade utmärkt till Flanrätten, just när skymningen hade kommit halvvägs.
        Det här är några händelser en oktoberdag, som gav mig ett tillskott av meningsfulla händelser.
Inte så märkliga, men välbehövliga när de stora händelserna tar så stor plats.
       Nu hör jag röster där ute. Några flickor slår volter på studsmattan. Den är säkert blöt, så det gäller att komma runt i volten. Där uppe skrev jag ”Hopplöst” och där ute hoppar flickorna. Är det de som i framtiden kommer att bära fram livet. Skapa goda händelser som senare blir stora GODA händelser.
Vi hoppas på det.

Från tankar om att ta sig upp ur det mörka havet.

























 

Pensionat Svinåkers

 

Den första gången som jag såg mig själv i spegeln
Så tänkte jag ”Kan jag verkligen bli så här stor”
Jag var nog ca 3-4 veckor och hade redan kommit ut.
Från livmodern alltså och det förstår ni säkert.
Någon vecka efter spegelbilden åkte mina föräldrar på semester
och även jag fick följa med.
De hade köpt en sjömanskostym åt mig, som skulle matcha pensionatet ”Svinåkers” karaktär.
Redan den första kvällen på Svinåkers längtade vi alla hem.
Vi satte oss ner och funderade på varför. Kunde det bero på att det inte gick att beställa in efterrätt, eller att herr Sven-Lingo, som var vår värd inte tog emot oss på ett värdigt sätt och i stort sett var värdelös. Nåväl vi överlevde första kvällen, sov förvånansvärt halvbra och närmade oss frukostmatsalen. De rostade frukostflingorna simmade elegant fram i blåbärssoppan och morgonsolen letade sig upp bakom dryckesbordet.  Det blev en fantastisk dag för flera på pensionatet, men inte för mig. Detta efter att jag simmat in i ett manetstim och hela kroppen brände, så till middagen kunde jag inte äta med kläder på. Kändes konstigt.
Nästa dag brände några personer Koranböcker på stranden. De visste inte att det är för den vanlige muslimen, ungefär som någon våldtar en svensks barn. Alltså inte som att slänga en bibel i havet.
Varför måste vi godta koranbränning. Jag tror inte ens jag får elda upp min bil på den egna tomten.
Är det yttrandefrihet att elda en religiös bok. Jag kan bara yttra mig med min tunga. Möjligtvis i text.
På kvällen slocknade solen tidigt, måsarna kretsade kring en skadad fisk, en liten koster tuffade in i hamn och jag sov utan lakan.

Från tankar om att både koraner och maneter kan bränna

Idag och inte igår

Vart tog vinden vägen och det kalla klimatet.
Varför tog jag med så mycket klädombyten när så få behövs.
I havet orkar knappast fiskar simma, men det kan bero på att de knappast finns några fiska kvar.
I förrgår 24 grader i havet som vi färdas över mot Ryska riket där
Putins hjärna brinner i skräck och spruckna önskningar.
Så har vi midsommaraftons afton och vi är mätta och lyckliga, så orättvist.
Där ute bakom staketet lever folk i buskarna medan jag tar cykeln ner mot badet.
Hur kan det bli så i Sverige att vi inte har råd med att kontrollera människan.
Alla människor som inte kontrolleras väljer att hoppa över staketet till det ohederliga fältet.
Ingen får säga orden ”till den kriminella sidan,” det kan kränka en människa det och
den kan bli ledsen. På så sätt blev vi av med våra cyklar om de inte själva cyklade iväg
längs livets vägar.
En man sa till sin dotter ”du är det bästa jag har” och jag förstår det. Hoppas det räcker
för att göra läxan och respektera de andra i klassen. Precis som hennes far gör när
han blir kontrollerad i medvinden.
I natt när jag gick ut på tomten för att kissa kom en hare lätt skuttande tills han fick
se min stråle och hela mig. Den stannade till paralyserad i kanske 9 sekunder. Hade
jag varit en leopard hade den blivit midsommarmat. Så plötsligt släppte skräcken
och han rusade vidare mot grannen, tog en snabb vänstersväng och slängde sig över
en häck mot friheten och nästa hot.
Så går livet vidare i den lilla socknen, kyrkan från 1200-talet är känd, men inte de som
bor där. Ändå gör de stora insatser för kommun och land, men de kommer inte med
i TV:s Rapport med väder och spott. Just spott är det många som ägnar sig åt.
Oftast är det en ovana, inte en sjuka. Jag såg en dag på perrongen hur en ung man
först gick rakt i en spottloska. En annan resenär sa att han tidigare hade trampat i hundbajs,
troligen från en tik. På tåget la han upp sina fötter med skor på sätet mitt emot.
När han skulle gå av sa jag till honom att torka av sätet med sin jacka eftersom den
var nerskitad av honom. Fast han förstod orden, så förstod han inte varför han
skulle göra rent efter sig. Det kunde väl någon annan göra en personal. Så ser ofta samhället ut.
Få ser sig själva som en del i ett sammanhang, i Sverige. Där alla behövs
med olika insatser för att det inte skall vissna och bli bespottade.

Från tankar om att i varje önskan finns ett åtagande 

Blott en dag

Blott en dag
en gammal kvarn vid vägen.
Mjölets rester for utöver stan
där en svans av glada aprikoser
ringlar hem till resan mot fransoser.
Skulle jag som far ej blunda för
en semesterdag om dagen.
Kanske två till midsommarens sill.
Så drar vinden genom dalen
in i hallen far flickan vidare mot salen.
Där står flickans far med brustet leende
och själv hon dansar vidare längs livets väg.

Från tankar om att sommaren tar över vår repertoar  

Pojken och vattenpölen

Vi tittade ut genom fönstret och såg den lilla pojken hoppa med sina svarta stövlar i vattenpölen.
Han kanske var 1,5 år och hans kläder var säkert vattentåliga med tanke på att kvinnan vid hans sida log lugnt. Jag såg ingen annan vuxen i närheten och bedömde att hon var hans mor. Hon tittade upp mot fönstret, när den lilla pojken samtidigt la sig på rygg i pölen och gjorde grodrörelser. Mamman
log generat, men visste inte om hon skulle ingripa eller gripa in.
I lägenheten, i den röda klänningen halvlåg en man i soffan.
I munnen hade han sin sista cigg för dagen.
Hans röda hår hade en gulare nyans än klänningen,
ja nästan som en rödhårig person.
Under soffan låg hans tax Kurt och man Axel.
De letade tillsammans efter tidningen med TV-programmet.
Var det ikväll, som första avsnittet skulle sändas i den nya serien ”Den lilla skyffeln och snön”.
I carportens inre hörn hade skyffeln sin plats och nu väntade den på den första snön.
Den hade undrat med vinterdäcken, som hade varit med i flera säsonger hur man ser att snön har kommit. ”Det märker du när matte halkar omkull bakom bilen på väg till dig, lilla skyffeln”.
Både lilla skyffeln och vinterdäcken är säsongsarbetare. De jobbar på vintern. På sommaren jobbar
ex. gräsklipparen och stora parasollet. Det viktigaste är ändå att de alla fyra behövs för att året skall
fungera. Precis som för alla människor. Samarbetet behövs för att slutresultatet skall bli godkänt,
ja riktigt bra.

Från tankar om att man får aldrig dyka ner i en vattenpöl. Den kan vara för grund.



























 

Lägenheten i våra hem

I varje hem finns det en ytterdörr.
Innanför finns det oftast en familj.
Den består nästan alltid av en pappa och mamma
med hund, dotter och son.
Sonen är oftast äldsta barnet, sedan hunden och flickan är yngsta barnet.
Förutom en familj finns det en hall innanför ytterdörren.
Där hänger en hallspegel, som man tittar i för att se att hatten är rättvänd.
En modern lägenhet har flera rum, nästan alltid fyra.
Då får de två barnen varsitt rum och föräldrarna sover med hunden mellan sig i ett rum.
Hunden får inte bajsa i sängen, men det händer ändå att örngottet är brunt på morgonen.
När kläderna i familjen är smutsiga så har man en tvättmaskin i lägenheten och
då får inte fruarna och deras män träffa grannarna i tvättstugan, som förr.
Och det är inte bra för grannsämjan och behovet att klaga på den som inte har städat efter sig.
Nu har vi nog gått igenom det viktigaste i ett hem och nu kan vi gå ut i trädgården.
Då visar det sig att våran lägenhet inte har någon egen gräsmatta till trädgården,

som vi inte heller har.
Nu vandrar vi i väg från vår lägenhet, rakt igenom bostadskön och postar elräkningen.
På vägen står en politiker med nerböjt huvud och sniffar i röken från en buss utan bensin
och ratt.

Från tankar om att lägenheten är det viktigaste i ett hem












 

Skogens mörka puder:

Pudret låg som snö i skogssluttningen
där en semlas tak växte fram. 
När skulle lite värme följa med på resan ner mot bebyggelsen.

Längre ner skuggades spåren från nattens rådjur
av de saktfärdiga granarna.
Det var inte puder eller snö,
som vi alla trodde i början.
Det var ett av de stora molnen,
som släppte sitt mjäll över oss.
Och det blev så vackert så
fåglarna började sjunga psalmer
i D dur. Vi andra jublade i soffan.

Samtidigt stod bilen i Carporten,
trasig och snorig.
Vem orkar vänta på att en trasig bil skall bli frisk,
när inte chauffören ens är pigg.
När skall bilens doktor ringa.

Så har melodifestivalscirkusen satt igång
och grannarna gick och la sig.
Så nu får vi ta över ansvaret att rösta.
Det har hänt förr, tror det var 1965.
Just före lingorna mognade.
Det hjälpte inte ett dugg.

När vi nu tittar ut mot mjällen syns de inte.
Allt är mörkt och brunsvart.
Hade jag varit en ekorre hade jag sagt ”inte en kotte”.
Men egentligen kanske de fanns under det mörka.
Varför blir vi rädda när det är mörkt.
Är det för vi inte ser fienden.
Eller vet vi att fienden jobbar nattskift.

Från tankar om att livet inte alltid är som en melodi














































































 

Målet är mördande

Varför siktar och skjuter hockeyspelaren mot mål.  Måste vara bättre att skjuta på dem som är runt omkring, så att pucken studsar in. Resonemanget beror ju på att målvakterna är så bra och så stora, att utrymmet mellan målvakten, den maxade utrustningen och målramen blir för litet.
Varför bryr han sig om att fundera på att göra mål. Kanske pga den pågående influensan med allt från kroppsvärk, snorflod, söderhostade magmuskler och temperaturyrsel.
Det är synd om människan, som trots den sena natten ändå är hungrig igen. Kanske primitivt, men
så hör hon en sång i gränden. En man i grön tröja sjunger:
Jag är knall
och jag har ont i magen
Min flaska är redan tom
Den var nyköpt i huset vid Konsum.
Visst är det konstigt att människan blir mer irriterad på Vd:n som tjänar 75 miljoner än på att grannens 15 åriga grabb mördat en annan 15 åring och nu väntar på att bli nästa offer.
Och samhället tittar på.

Från tankar om att hålla målet fritt från mördare, som inte vet annat