Lägenheten i våra hem

I varje hem finns det en ytterdörr.
Innanför finns det oftast en familj.
Den består nästan alltid av en pappa och mamma
med hund, dotter och son.
Sonen är oftast äldsta barnet, sedan hunden och flickan är yngsta barnet.
Förutom en familj finns det en hall innanför ytterdörren.
Där hänger en hallspegel, som man tittar i för att se att hatten är rättvänd.
En modern lägenhet har flera rum, nästan alltid fyra.
Då får de två barnen varsitt rum och föräldrarna sover med hunden mellan sig i ett rum.
Hunden får inte bajsa i sängen, men det händer ändå att örngottet är brunt på morgonen.
När kläderna i familjen är smutsiga så har man en tvättmaskin i lägenheten och
då får inte fruarna och deras män träffa grannarna i tvättstugan, som förr.
Och det är inte bra för grannsämjan och behovet att klaga på den som inte har städat efter sig.
Nu har vi nog gått igenom det viktigaste i ett hem och nu kan vi gå ut i trädgården.
Då visar det sig att våran lägenhet inte har någon egen gräsmatta till trädgården,

som vi inte heller har.
Nu vandrar vi i väg från vår lägenhet, rakt igenom bostadskön och postar elräkningen.
På vägen står en politiker med nerböjt huvud och sniffar i röken från en buss utan bensin
och ratt.

Från tankar om att lägenheten är det viktigaste i ett hem












 

Skogens mörka puder:

Pudret låg som snö i skogssluttningen
där en semlas tak växte fram. 
När skulle lite värme följa med på resan ner mot bebyggelsen.

Längre ner skuggades spåren från nattens rådjur
av de saktfärdiga granarna.
Det var inte puder eller snö,
som vi alla trodde i början.
Det var ett av de stora molnen,
som släppte sitt mjäll över oss.
Och det blev så vackert så
fåglarna började sjunga psalmer
i D dur. Vi andra jublade i soffan.

Samtidigt stod bilen i Carporten,
trasig och snorig.
Vem orkar vänta på att en trasig bil skall bli frisk,
när inte chauffören ens är pigg.
När skall bilens doktor ringa.

Så har melodifestivalscirkusen satt igång
och grannarna gick och la sig.
Så nu får vi ta över ansvaret att rösta.
Det har hänt förr, tror det var 1965.
Just före lingorna mognade.
Det hjälpte inte ett dugg.

När vi nu tittar ut mot mjällen syns de inte.
Allt är mörkt och brunsvart.
Hade jag varit en ekorre hade jag sagt ”inte en kotte”.
Men egentligen kanske de fanns under det mörka.
Varför blir vi rädda när det är mörkt.
Är det för vi inte ser fienden.
Eller vet vi att fienden jobbar nattskift.

Från tankar om att livet inte alltid är som en melodi