Obehag i vardagen

Det var en härlig augustikväll. Solen var på väg ner, men det var ännu så varmt så vi kunde gå med bara underarmar. Någon köpte en varm korv i kiosken och andra gjorde inte det.
På ena sidan såg vi hur ett gäng pojkar misshandlade en pojke. Hans tänder låg utanför munnen
och han blödde ifrån båda öronen. Sune som jobbar i vården berättade att det beror på skallskador.
Längre fram attackerar ett gäng apor några flickor och försöker dra av deras kläder. Ser ut som de här aporna är från samma gäng som slog pojken. De verkade inte ha någon aning om konsekvenserna av deras beteende och deras hjärnor är säkert på en mycket låg nivå.
Nedanför backen finns den blommande ängen bredvid fotbollsplanen, bollen rullar förbi, domaren äter lunch och en vildkanin luktar i gräset.
Vår vän Anton Blå slickar sig om munnen, som blivit kladdig av mjukglassen. Nu är han bara sugen på en kopp kaffe utan mjölk. Imorgon skall han putta sig ut på golfbanan innan fukten gått ur gräset.
Anton har blivit äldre för varje år, men ger ändå ett intryck av att ha kvar lite sprall i benen.

Från tankar om att en glass inte kan bota misshandel

Plottins badvatten

Det droppade lätt på fönsterblecket den morgonen.
Alla längtade efter regnet, då havren slokade på åkern.
Tillfälligt såg ingen på TV och den ljusa kvinnan såg besvärad ut.
Nu har hon hamnat nere i hamnen där hon sjunger sin sång.
En fiskmås, som glider över bryggorna skall storhandla i havets fiskdisk.
Regnet som vi fortfarande vill skall dyka upp, gör det.
Fötterna i skorna blir blöta och trottoaren blir hal av alla frön från träden.
Vi sätter oss på trottoarkanten och ser ut över den magnifika dalen.
Längst ner vid ladorna springer några hjortar från Slutbys idrottsklubb.
Planet till Bayern går imorgon vid 11-tiden. Tur nog skall ingen följa med,
som vi känner till. Det enda vi vet är att det aldrig kommer fram.
Nu blev stämningen mörkgrå och vi flyttar upp i sofforna utan soffbord.
I Ukraina är det inte bättre. Hur länge skall världen tolerera Plottins onda
lek med alla ukrainare, med sitt eget folk och vi andra. Jag vet att vi tillhör
gisslan som han har i greppet av sina atomvapen. Men ändå, kan vi inte
skicka ut en Judas i mörkret.
Vi sväljer det alldeles för söta rödvinet till pizzan från Rosenlund. Pizzan
läcker, men vinet för dåligt och ändå fyllt i en litersflaska från Toscana.
Tv:n är fylld av sport, luften är fylld av värme och havsbotten är nu fylld
av gröna växter just där det en gång i tiden var packad ren sand.
Har det då inte blivit bättre på något sätt. Jo, men inget vi ser.

Från tankar om att så är/blev det