Övergiven

Det kommer hela tiden varianter, som knackar på ytterdörren.
Vill inte ha besök hela tiden och jag vet ingen annan som vill det mer än vaccinmotståndarna.
Kan vi inte skicka in alla muterade varianter till de ovaccinerade motståndarna.
Vem står där bakom pistolen med sin spruta, tom på vaccin.
Bara hen själv vet eller saknas den förmågan.
Det är alldeles för ofta vi blir trötta på allt som händer runtomkring oss,
eller kanske ändå mer på det som inte händer med tanke på allt som händer.
Med trötta menar vi så mycket mer, som arga, ledsna, rädda, besvikna och övergivna ända in i det innersta.
Vi fortsätter framåt, men kommer inte ditåt.

Från tankar om att inte kapitulera, trots övergivenheten  













 

Det bankar på dörren

Herr Banke stod mellan stolparna till telefonledningarna som inte används.
Då kom bollen susande från den massiva underarmen och Banke slängde sig förgäves.
Han var kring 30 år, hade nya skidor, men när han klev upp i backen och dimman låg runt grantopparna
visste han inte vem som var hans far. Trots det slängde han i väg stavarna och gav sig ut i branten.
Ramlade utanför spåren, försvann under en snödriva, men smittspårades med gott resultat samma helg.
Ja, det är många som talar väldigt gott om Herr Banke, till och med sjunger gott om hans ensamma liv.
Vad är det som får vissa att välja ensamheten, när det finns så mycket att välja på bland äpplena i fruktdisken.  
Senare på kvällen då TV-programmen tunnades ut och morgontidningen var på väg bankade det på
Herr Bankes ytterdörr. Han öppnade, men det var bara tomt därute.

 Från tankar om att det går fortare utför, men osäkrare  













 

Ett stycke kött

Hon sitter ensam i soffan, vinden tjuter runt gardinerna, de övriga lamporna är släckta, hon börjar känna hunger och tänker på det nyköpta köttstycket, ska hon ha saltgurka till maten, det är svårt att komponera en god meny, när kunskapen är gömd bakom spisen, då ringer mobilens telefon och hon vägrar svara, hon gör det aldrig då maten planeras, ute är det svart som mörkret, grannen kommer snart ta ett bad, det syns alltid på den gula badrocken, som inte används som morgonrock, så tar hon fram kniven, hon är ledsen, men skär köttstycket till trevliga biffar, hon ångrar att hon var ledsen, men var är saltgurkan, om hon ska ta med den, smöret puttrar så i pannan, TV:n är på semester med kusinen, som behöver en lugn stughelg, bredvid kusinen bor en sur gubbe, han heter Valter och haltar hyggligt,  dricker öl till nästa öl, harklar sig ideligen, men han är ändå bara människa och vi skall bry oss om de andra.
Till köttet har hon handplockade höstkantareller, saltgurkan, stompad potatis, slånbärsgelé och havresås.
Runt bordet sitter ingen annan än hon själv, men hon har ändå sällskap av sitt inre, som så många gånger förut.

Från tankar om att till varje köttstycke behövs det ingredienser och ett innehåll