Ensam och kriminell

Den lille pajasen ramlade ur sin hängmatta. Hängmattan var röd med vita prickar på undersidan.
Alla hängmattor har ingen undersida enligt Google. Är det Google som bestämmer och vet allt nuförtiden. Förr var det morfar och mormor.
Pajasen slog sig inte förutom att han bröt båda benen och punkterade lungan. Det här låter ju som vi reagerar på gängkriminaliteten. ”I natt var det bara ett barn som blev skjuten till döds”. ”Han var 15, så han fick ändå vara med ett tag”. ”Nu får vi snart göra en utredning om det här”.
      Varför låter vi dessa barn vara med om detta? Hur många skall vi överge? Hur kan vi gammalsvenskar först ta emot och ta hand om människor och sedan offra dem. När våra egna barn går för långt och häller ut filmjölken för tredje gången tar vi bort barnet från filmjölken. Är det inte dags att avskilja de gängkriminella från sin miljö och stödja alla de andra som kämpar på i motvinden.
Nu överger vi ju hela samhällen. Både de goda och de onda.
Är drivkraften hos de onda att tjäna pengar eller vinna makt. Är narkotikan enklast att tjäna pengar på? Ja vad gör man då? Samma som man gör med den person som förstörde senaste festen hemma.
Hen får inte komma in på nästa fest. Alltså kontrollera våra gränser så narkotikan inte trampar in över gränsen.
Nu skiner solen igen och värmen känns som sommar. Ta vara på dagen och tiden, men låt dig inte tänka: Den här kriminaliteten är en normal del av vardagen.

Från tankar om att när du rensar lingon avlägsnar du det som inte skall tillhöra sylten och tar sedan väl hand om lingonen så de kan utvecklas till goda delar i syltburkens miljö.































 

Stugsemester

Samtidigt som solen försvann bakom berget tog tandvärken tag i familjen.
Det var första året som de hyrde stuga nära havet, så de hade packat ner badkläderna,
som hade blivit för små sedan sist. Redan första morgonen hade de rott ut med den lilla
båten, som ingick i hyran. När de kom ut från bryggan tog de fram frukosten. Då ropade
någon att de borde bada före maten. Det var grannen i huset bredvid, som följde dem i
kikaren. Han ropade vidare ”ni kan få kramp med mat i magen”. Nu hade de inte tänkt
bada redan första morgonen, men kände att de måste göra det inför grannen. De rodde
därför tillbaka och hämtade sina för små badkläder. För att få på dem på kroppen fick
de lägga sig på durken i båten och åla sig ner i trikåerna. Det gällde dock inte pappan,
som hellre ville fiska utan badkläder. Nu luktade de andra fisk. Fisk som tidigare hade legat på
durken. Därför behövde de verkligen bada bort tandvärken, som fanns under fiskfjällen.
Isen hade gått upp på land för ca. två månader sedan, men det var ändå fortfarande kallt.
De skakade under frukosten och käkarna smattrade i långfranskan.
Stugan hade inte Wifi, men en trevlig sittgrupp i trä, som de kunde fingra på. När mamman
skulle natta de andra började ”Skallgång på Skansen” och alla ropade ”vi vill också äta chips
med TV:n”. Eftersom de hade hyrt stugan för första gången så bestämde föräldrarna att alla
kunde få se när grannarna gick och la sig. Trots tandvärken funkade ändå badkläderna och
de gav faktiskt lite extra stöd mot värken. Så fortsatte dagarna ungefär på samma sätt tills
det blev dags att åka hem och boka för nästa sommar.

Från tankar om att varje stugsemester har sin charm  

Stjärnfall

Främling vad säger du nu,
sa Hans-Bertil till sin fru.
Hur kunde han säga så,
ingen kunde det förstå.
I älven simmade en ko,
från norra Örebro.
Kon planerade ett besök,
i Hans-Bertils trånga kök.
Där åt de grillad entrecote,
inte ens det kunde nån förstå.
Så flöt dagen fram, som en älv,
och ingen behövde sitta själv.
Vi måste förstå,
utan vänner kan det aldrig gå.
Dagen därpå när Hans-Bertil satt vid sovrumsfönstret och tittade upp mot stjärnhimlen förstod han att livet inte är så enkelt för alla. Då föll en stjärna rakt ut i atmosfären och i köket öppnade sig chipspåsen av sig själv. H-B blev sugen på ett par öl och rusade ut mot kökets kylskåp. Han snubblade över tröskeln och såg samtidigt stjärnan rusa förbi, så landade han på trasmattan och när huvudet slog i golvet såg han ytterligare stjärnor i luften.
Nu fanns det inte mycket annat att göra än att packa väskan med tandborsten, vita skjortan, pyjamasen, kreditkortet, brödrosten och flera påsar livsmod.

Från tankar om att det går bra att önska sig något, när stjärnan faller

 Den lilla ljusblå blomman vid vägkanten log mot mig när jag cyklade förbi.
Jag tappade taget om styret av lycka.
Nu har jag legat mjukt och skyddat i diket under en vecka.
Några snälla har slängt ner rester från deras mattillfällen i dikesrummet.
Snart kommer hösten förbi och bladen singlar ner som små lövbiffar mot hårbotten.
Jag tittar upp, ser över grodans huvud mot vägkanten där skolbussen just passerar.
Behöver nog bygga ett tak över diket mot kylan under helgen.
Vem skall nu köpa julklapparna som jag behöver ge bort i december.
Vänder mig på sidan och bakom mig ligger en gås, mitt bästa element.
Pratar lite med den och får höra att snart blir det en studieresa för alla i vårt dike.
Namnet på resan är ”I varje dike finns det ingen med dess like”. Ett ämne med jämlikhet som tema.
Nu fryser jag och i diket på andra sidan vägen skjuter små unga olyckligt osedda varandra.
Precis som ovanför våra diken. Kommer aldrig lämna mitt dike.

Från tankar om att även den som hamnat i diket kan komma upp