Pensionat Svinåkers

 

Den första gången som jag såg mig själv i spegeln
Så tänkte jag ”Kan jag verkligen bli så här stor”
Jag var nog ca 3-4 veckor och hade redan kommit ut.
Från livmodern alltså och det förstår ni säkert.
Någon vecka efter spegelbilden åkte mina föräldrar på semester
och även jag fick följa med.
De hade köpt en sjömanskostym åt mig, som skulle matcha pensionatet ”Svinåkers” karaktär.
Redan den första kvällen på Svinåkers längtade vi alla hem.
Vi satte oss ner och funderade på varför. Kunde det bero på att det inte gick att beställa in efterrätt, eller att herr Sven-Lingo, som var vår värd inte tog emot oss på ett värdigt sätt och i stort sett var värdelös. Nåväl vi överlevde första kvällen, sov förvånansvärt halvbra och närmade oss frukostmatsalen. De rostade frukostflingorna simmade elegant fram i blåbärssoppan och morgonsolen letade sig upp bakom dryckesbordet.  Det blev en fantastisk dag för flera på pensionatet, men inte för mig. Detta efter att jag simmat in i ett manetstim och hela kroppen brände, så till middagen kunde jag inte äta med kläder på. Kändes konstigt.
Nästa dag brände några personer Koranböcker på stranden. De visste inte att det är för den vanlige muslimen, ungefär som någon våldtar en svensks barn. Alltså inte som att slänga en bibel i havet.
Varför måste vi godta koranbränning. Jag tror inte ens jag får elda upp min bil på den egna tomten.
Är det yttrandefrihet att elda en religiös bok. Jag kan bara yttra mig med min tunga. Möjligtvis i text.
På kvällen slocknade solen tidigt, måsarna kretsade kring en skadad fisk, en liten koster tuffade in i hamn och jag sov utan lakan.

Från tankar om att både koraner och maneter kan bränna