Väntan på att bli stor

Jag satte mig framför kylaren på min fars Renault.
Den kylde så skönt och vi hade varit överhettade sedan januari.
Plötsligt så förstod jag att det fanns en mening med att ha livrem när det blåser hårt.
Det fladdrade om benen och sömmarna slog hårt i knäskålarna, men byxan blev kvar.
På fältet nedanför fanns det djur i olika storlekar ex. Brun-vit skåpsnärta, sjöblöt lokal get, bortsprungen skalle-bagge,  våldsam nyfödd fästing och ko från Örebro.  
Den utsikten fick mig att känna mig ung på nytt, åtminstone yngre än nu.
På något sätt kunde jag andas utan att tänka på att frisyren låg åt rätt håll och
att det inte var så bråttom att läsa morgontidningen. Det kommer ju ändå en ny
om man väntar ett dygn.
Mina nya solglasögon gjorde mig riktigt tuff, när jag speglade mig i grädden,
som låg över sylten på våfflorna. Köttsoppan före var också god och allt rullade på
med mina nya glasögon mot sol. Dumt egentligen att ha glasögon, när man längtar
efter sol. För det gör många med glasögon. Egentligen tycker vi om när folk är konsekventa.
Jag tror inte att jag skriver mer nu, både ni och jag behöver sova inför lördagen.
Ändå måste jag berätta vad som hände för en tid sedan. Jag hade just blivit född och
undrade vad jag skulle bli i livet. Och nu när det gått en tid så blev det inte så mycket.
På något sätt blev det som korv och bröd, utan ketchup och företagsledaren ropar
från korvkiosken ”vi är transparanta, ja vi är transparanta”.

Från tankar om att livet är som havet, det gungar både upp och ner