Osäker framtid

Biffen är grillad på alla sidor,
men inte på insidan,
däremot var kocken välkokad,
redan som barnkock i TV 2.

Gitarren har problem med strängarna,
de kommer inte överens,
men kapellmästaren delar ut nötter,
istället för använda noter.

Skogen är fylld av färgfyllda växter,
men någon är invasivt ilsken,
då ta tallarnas kung fram ett skott,
och siktar mot kronan.

Vad gör vi andra,
innan vi på stranden strandar,
kanske ber en hjälpande bön,
innan vi tar sats till slut.

Från tankar om att ta inget för givet innan det har hänt

Tomtekorv

Likt en vårvind i november startade Franz Tomte sin resa mot den europeiska kontinenten.
Han hade inte kört sin helikopter sedan hans syster hade fyllt år. Systern var ingift i familjen och lite yngre än Franz. Hon hade önskat sig en italiensk hemmaekorre med guldbrun päls.  Precis en sådan som Trump hade köpt när han var i Neapel och träffade några maffiabossar, som var intresserade av hans affärsmetoder. Så nu sprang en hemmaekorre runt, i någon månad till i det Vita huset och en hemma hos Franz Tomtes syster som bodde i ett rött hus av mexitegel.
Från nedervåningen doftade det matlagning då Franz närmade sig norra Skandinavien på 500 meters höjd. I bagageutrymmet fanns det säckar med önskelistor som skulle fördelas inom EU till respektive chefstomte i varje land. Hans syster hade en korvkiosk på Grönland, som endast hade vegetarisk (grön korv) i kiosken med stark grön senap. Hennes korv räknades som en av de bättre på ön och den gick lätt att frysa i någon snöhög. Till korven drack man helst öl från förr eller någon importerad läsk från Sydeuropa. Eftersom korven var vegetarisk behövdes ingen grönsallad till måltiden.
Systern skulle spela på Lotto i helgen tillsammans med grannarna och hon hoppades naturligtvis på att vinna. Då skulle hon även kunna sälja isbjörnskorv med isglass till efterrätt. När hon berättade det log hon så lent och Franz Tomte släppte säckarna över Bryssel.

Från tankar om att det finns mycket tomtepyssel till jul.  

 

Sluss och puss

Alla är närvarande.
Ingen finns i närheten.
Slussen är stängd.
Båten är tom.
Lasten är på väg.
Broklaffarna är öppna.
En mås flyger in i bron.
Bilar väntar vid bron.
De är alla röda.
Röda som trafikljuset.
En man i första bilen.
Han läser tidningen.
En motorcykel väntar.
Var är föraren.
Motorn är inte avstängd.
En fru i pyjamas.
Hon skall till tandläkaren.
Verkar ha ont.
Det kommer en till båt.
Den är från Östersund.
Vad gör den här.
Dessa inlandsbåtar.
Nu börjar det regna.
Några blir blöta.
En bebis skriker.
Får vatten i mun.
Mamman tröstar och ler.
Nu blir det grönt.
Allt rör på sig.
Båtarna slussar ut.
Föreställningen är slut.

Från tankar om att allt slussar ut till slut








 

Tåg till Paris

Inget internet, nu igen och potatisen kokar redan. Blir tokig, fast det är vi redan och det beror ju på att vi inte heller igår hade internet.
Bakgrunden är blå med rök i violett när tåget kommer in till stationen. I den främre vagnen sitter den som kör, den vagnen kallas för loket. Loket kommer nästan alltid fram först. Ofta tar man en taxi från stationen till sina föräldrar. Då vet du att det blir rätt till slut. En vän som gick till fots från station har inte kommit fram än. Ändå var hon orienterare och alla hoppas att hon fortfarande är det.
På vissa ställen spelar de hellre tennis än att diskutera filosofi, ex i Paris. Där möts just nu de bästa i världen, min favorit är Medvedev, som är ryss, får vi heja på ryssar, behöver ju inte heja, men du kan älska hans spelstil. När det gäller filosofi så finns den ständiga frågan ”vad är det som gör att en man älskar en kvinna”. Nej, ingen text är jämlik.
Så rullar tiden nerför backen, rundar rondellen elegant, byter fil till sommartid, håller pandemin att klinga ut, kan vi åka till farfar i Angola och bada i floden, som förr.

Från tankar om att åka tåg till Paris och byta om till ny kavaj

Foboll och pandemi

Bollen glider in i mål. Har aldrig varit så halt sa Zlatan i omklädningsrummet.
Är det sant att Zlatan har ett eget omklädningsrum, hemma alltså.
När Hugo Frispark gick till sin första träning hade han glömt att kissa före.
Tränaren blev arg på ena backen som drog alla i håret, som just skulle göra mål.
   Visst är det konstigt. Ibland blir man trött på spelarna. Igår ex när Sverige var i Paris.
Det är 15 min kvar på speltiden. Svenska pågarna behöver göra två mål för att få varar kvar med de stora pojkarna. De står mitt på plan och passar fram och tillbaka. De hoppas att någon fransk spelare behöver gå på toa eller att någon får ett mobilsamtal så att det blir ett hål i muren. Tiden går och bredvid muren står spelare med svenska landslagets dräkter. Skulle man inte kunna tänka sig att de sparkade upp bollen mot/till dessa. = Chansa på att bollen hamnar rätt. På något sätt är det väl nästan alltid så att bollen bör vara ganska nära motståndarlagets målbur för att det skall bli mål.  I alla fall större än från mittplan.

     Men vad bryr vi oss om fotboll, när Pandemins dödsvapen gör slut på pappa, grannen,
mostern, brodern, arbetskompisen och en massa andra som överlever, men blir/är sjukdomsskadade.
Så har vi de som inte vet om att det är pandemi och lever som vanligt tills de förstår att de har smittat sin farfar som dog igår.  Sådant är aldrig kul att leva vidare med.
Så har vi våra invånare, som kommer från andra kulturer och enklare miljöer.
De är mer vana vid faror och yttre hot och accepterar Coronan, som en del i vardagen och har därför svårare att skydda sig och följa reglerna.
Den stora frågan för folket är annars munskydd eller inte munskydd. Det är tacksamt för politikerna att den lever vidare, så de kan fortsätta att fundera på hur en pandemikris skall organiseras och skötas på bästa sätt. Det kanske kommer fram något bra till krisens andra år.  

Från tankar om fotboll under pandemi






 

Badarna

Han går nerför backen, förbi stenen med en mössa av mossa, rundar tallen med grenen som man måste buga sig mot för att kunna komma förbi och där nere ligger stugan, ensam.
På tomten finns det inget annat än det som naturen själv har bestämt. Inga planterade bärbuskar eller inramade trädgårdsland. Det går inte att hitta gränsen mellan tomten och
naturen som inte tillhör tomten. Men det finns ju en siffra på tomten, som skatten brukar använda. Stigen ner är sedan länge upptrampad och ibland får han hjälp av små och stora djur. Inte långt från ytterdörren finns det en korsning, den är obevakad och där går myrorna
vinkelrätt över hans stig. Han tar alltid ett stort kliv just där. Han är omtänksam och heter Sven.
Idag rundar Sven huset och går ner mot bryggan. Dagen är varm så armhålorna är fuktiga ut genom skjortan. Han lägger kläderna på bryggan, följer med handen bryggan ut i vattnet och så böjer han sina ben och hela kroppen blir blöt och sval. Han torkar sedan av sig på de torra delarna av skjortan och tittar upp mot stugan. I fönstret står en kvinna, i en blommig klänning, alldeles stilla, men nu rör sig läpparna i ett svagt leende. Har Sven träffat henne tidigare eller varför ler hon åt honom som är nybadad. Hon öppnar fönstret och han ser att han inte känner igen henne fast hon är i hans hus. Då säger hon ”får också jag ta ett bad vid bryggan, jag heter Elsa”. Han tänker efter och svarar ”det går bra, jag sätter på kaffet”.
Dagen därpå badade de igen och även nästa och fortsättningsvis. I en slags tyst överenskommelse sa de aldrig något mer till varandra, de badade, drack kaffe och kanske något mer. 

Från tankar om att ensam är sällan stark 




 

Glutamata

Glutamata Larsson hade bott i Sverige under hela sitt liv och hon tyckte mycket om det.
Hennes föräldrar hade flera barn, minst två till. En var man och en var kvinna, den ena yngre än Glutamata och den andra äldre. Det kan vara svårt att vara mellanbarn sa Glutamata ofta. Det första barnet blir alltid uppmärksammat med nyhetens behag och det yngsta blir alltid så omhuldat i sin roll som den lilla okunniga. Då är det inte roligt att stå i mitten med stövlar som läcker och sist få välja chokladbit i Alladinasken. Nåväl vi som fick följa Glutamata på avstånd tyckte nog att just hon var det mest behagliga syskonet trots att hon fick lov att tycka som sitt äldre syskon och se till så det yngre inte ramlade ner i ån.
Glutamata gick igenom skolan med hyggliga betyg och hon fick många vänner som hon behövde lyssna på. När hon blev klar med sin utbildning var det annorlunda tider. Du kunde ringa till ett företag och fråga om du kunde börja jobba hos dem efter sommaren. Företaget svarade då ”ja, det går bra, kan du komma hit på torsdag och skriva på lite papper”.
Hon skötte sitt jobb på ett bra sätt genom alla år. Bland annat var hon den absolut bästa på att ta hand om nyanställda. Det gjorde hon med stor människovänlighet och med kunskap om hur en ny medarbetare skall integreras och växa fram.  
När hon gick i pension hade hon 35 år tidigare gift sig och fått bebisar i en rad därefter.
Nu som pensionär ligger Glutamata i skinnsoffan med någon god bok på dagarna. På pallen har hon ett glas portvin från Portugal och vid sidan av det sin avstängda mobiltelefon från Peru.
Ibland väljer hon bort sin Strindberg och fäster hörlurarna kring huvudet. Helst lyssnar hon på klassisk musik, gärna Mendelsohn om det inte är för sent.
Glutamata är ganska pigg för sin ålder och spelar schack på onsdagar och tränar Thaiboxning de andra dagarna. Hon har just handlat på internet, det blev en låda engelsk konfekt från England. Hon längtar redan efter leverans.

Från tankar om att i varje liv finns det stunder av sundhet och avsaknad av intresse   






 

Tonläget

Så sänker sig sångarna ner bakom scenen.
Deras ögon vattnas likt höstregnets vilja.
Tonerna följer med ner i rännstenen,
så rör sig rullgardinen och molnbanken döljs.
Det skaver i magens mitt,
men de får inte ge upp trots motvindens kraft.
Då vänder de åter mot scenen,
där noterna finns på dess golv.
Dirigenten sopar ihop dem stämvis men handen.
Alla återvänder till sina platser med öppen mun.
Publiken strömmar in med avstånd till varje virus
och visorna tar över menyn.

Från tankar om att vända åter till regin

Ord

solen lyser mot månen
vinden sveper över ladan
katten haltar fram mot sin mus
traktorn saknar glädje i kurvan
virusen blommar i klungan av intresserade
Zlatan blir årets stjärngosse
ytterlampan slocknar utan anledning
så brusar det i lungorna
alla grannar fikar i sina kök
ingen vågar gå ut bland människorna
inte ens en människa
det går inte att svischa längre
inga pengar utan ekonomi
skall vi binda lånet eller inbrottstjuven
imorgon vin till middagen eller lasagnen
borde inte amerikanerna strejka
mot sin förvridna pappa
till slut hamnade bollen i nät
ingen fisk utan vatten i sjön
varje skottkärra har sin funktion
men det vet ingen i USA
löven hittar ner i mossan
de landar mjukare än deras mors bröst
men det är bara en del av arvet
skall inte varje mening börja med stor bokstav
Nej inte ikväll och inget gnäll.

Från tankar om att varje tanke behöver fyllas som en kartong







 

Tomma stolars virus

De tomma stolarna i läktarraden vänder sig om för att se om de kommer några åskådare.
Inga syns och sikten är ändå god.
Stolarna gråter lätt, men kontrollerat och de blir både fuktiga och blöta.
Tiden går iväg, när kommer bandet som skall uppträda?
Det kanske inte är någon idé att spela, när inga åskådare kommer.
Ryktet går bland stolarna att bandet har åkt hem med tåget.
De hade sagt att det är ingen idé att stanna, alla åskådare har dött i en virussjuka.
Då kan de inte smitta någon längre.
Nej, men det kan komma nya som är sjuka till nästa spelning.
Då får vi stolar hoppas på att de också dör.
Du som anställd kan inte säga så, vi måste få in kapital för att överleva.
Dör vi också, annars?
Ja och alla skall ju dö någon gång.

Från tankar om att tomma stolar gör ingen konsert