Han går nerför backen, förbi stenen med en mössa av mossa, rundar tallen med
grenen som man måste buga sig mot för att kunna komma förbi och där nere ligger
stugan, ensam.
På tomten finns det inget annat än det som naturen själv har bestämt. Inga
planterade bärbuskar eller inramade trädgårdsland. Det går inte att hitta
gränsen mellan tomten och
naturen som inte tillhör tomten. Men det finns ju en siffra på tomten, som
skatten brukar använda. Stigen ner är sedan länge upptrampad och ibland får han
hjälp av små och stora djur. Inte långt från ytterdörren finns det en korsning,
den är obevakad och där går myrorna
vinkelrätt över hans stig. Han tar alltid ett stort kliv just där. Han är
omtänksam och heter Sven.
Idag rundar Sven huset och går ner mot bryggan. Dagen är varm så armhålorna är
fuktiga ut genom skjortan. Han lägger kläderna på bryggan, följer med handen
bryggan ut i vattnet och så böjer han sina ben och hela kroppen blir blöt och
sval. Han torkar sedan av sig på de torra delarna av skjortan och tittar upp
mot stugan. I fönstret står en kvinna, i en blommig klänning, alldeles stilla,
men nu rör sig läpparna i ett svagt leende. Har Sven träffat henne tidigare
eller varför ler hon åt honom som är nybadad. Hon öppnar fönstret och han ser
att han inte känner igen henne fast hon är i hans hus. Då säger hon ”får också
jag ta ett bad vid bryggan, jag heter Elsa”. Han tänker efter och svarar ”det
går bra, jag sätter på kaffet”.
Dagen därpå badade de igen och även nästa och fortsättningsvis. I en slags tyst
överenskommelse sa de aldrig något mer till varandra, de badade, drack kaffe
och kanske något mer.
Från tankar om att ensam är sällan stark
söndag 15 november 2020
Badarna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar