Alla hatar SD, men accepterar deras idéer.

Vad skall folk rösta på nu, alltså de som inte gillar SD eller inte trodde att de gillade SD.
Är det inte så att vi har ett stort SD-parti med invandrande partier från alla håll och Vänsterpartiet i opposition.
De måste vara svårt att inte samarbeta med det partiet som leder utvecklingen och som under lång tid har föreslagit idéer som de andra nu tar efter.

Får väl bli vänsterpartist till slut
sa gamle räven som ur lyan titta ut

Från tankar om att det är lite upp och ned, inte bara för oss gamla rävar  

Han färdas längs med broarna
i dunklet av ett minne blott.
Under finns det inget kvar
av allt som livets glädje bar.
Han bromsar mjukt sin tanke

och finner plats för reflektion
i skuggan vid en bensinstation.

Så finner färden fart igen och
tanken återfylld av lite hopp.

Från tankar om att fylla tankarna, de egna och bilens  

De lugna andetagen fyller upp rummet och gör det beboligt för den gråmelerade soffgruppen och det lilla bordet strax intill. I soffan ligger hon ihoprullad på sin vänstra sida, andetagen reflekteras i ryggstödet, hon sover utan att veta vad hon skall göra i tiden framför henne. Jag ser ner på henne, jeansen är lätt uppknäppta för att ge utrymme åt andetagen och hennes blommiga kofta vilar över bålen och brösten. Ansiktet ramas in av sidenkuddarna och ger en förväntansfull men avvaktande stämning.
Skall jag väcka henne, men jag vet inte när hon somnade, jag har aldrig träffat henne, hur skall hon reagera?
Vill hon gifta sig med mig eller har hon redan någon som skall väcka henne inför altaret. Vi måste alla avvakta, lära känna hennes själ och följa hennes vilja. Jag sätter på potatisen så länge, låter vattnet saltas och skivar köttet på rätt håll. Så slår hon upp sina ögon och rinner ut ur hemmet så mycket fortare än en potatis faller i kastrullen. Jag han aldrig fånga henne, fanns hon aldrig, det kanske var jag som sov.

Från tankar om att möbelrean är i gång   

Väderkartan ramlar utför trappan och släpper sina enstaka regnskurar på köksbordet.
En fotboll studsar ner från Malmö stadium, passerar sidlinjen och rundar soffbordet.
Vilken härlig TV-kväll och sovmorgon flera dagar i rad så man kan se inspelningen av Jill Johnsson. Det finns en del som inte tycker att vi skall se på TV, men se bra ut är nästan ett måste för att få fylla på SL:s reskassa. Så långt har det gått nuförtiden och ändå går bussen oftast i tid, om det inte är lövhalka eller chips från Mc Donalds i bussfilen.  När jag var yngre och inte lika gammal såg jag Stefan Löfven i kortbyxor men inte en enda flykting varken i långa eller korta byxor. Fast på den tiden bråkade man mer i dunklet av de långa avstånden och vi andra slogs med halvknutna knogar bakom pannhuset. Kommer nu Zlatan stötta Malmö med några fina självmål eller kommer han stjälpa sin gamla hemklubb.
Äh, nu tittar vi på matchen.

Från tankar om att Zlatan är hemma, men vad kommer han att göra 

Jag stötte ihop med en myra på min väg till jobbet. Den verkade också vara på väg till jobbet, troligen en sådan där arbetsmyra. Jag hade fått en sten i skon och stannade till för att försöka pilla upp den. Då fick jag se myran vid trottoarkanten mot gräset. Den hade en liten portfölj i myrhanden och ur västen stack det upp en jordig mobil. Min fart var högre än myrans, men vid rödljuset kom den ikapp mig. Den tittade upp mot mig och log, enkelt men värdigt, på det sätt som bara myror gör. Så rusade
den rakt ut i gatan utan att bry sig om den röda gubben, förresten gäller röd gubbe för en rödbrun myra, jag ropade till, ”se upp”, men det var för sent. Den hade redan lyft och svävade över resten av gatan. Jag visste inte att flygmyror jobbar utanför stacken. Nu har jag googlat på flygmyror. Det verkar som flygmyror är små prinsar och kronprinsessor som är ute för att para sig. Så det var det jobbet som myran var på väg till. När de har gjort sitt jobb så gräver kronprinsessan ner sig, lägger ägg, biter av sig vingarna och blir drottning. Prinsarna verkar bränna ut sig – trots att de har ett spännande jobb - och dör strax efter parningen.
Vad har vi lärt oss av det här? Eller har det bara ”satt myror i huvudet” på oss homo sapiens.
När jag kommit över vägen kom jag på att jag hade ju slutat jobba. Man kanske skulle flyga iväg som myran, vägen förbi Paris och Bryssel till något varmare land.

Från tankar om att jobb skapar kontakter och kunskap

När vi kom fram till skogen var inte skogen kvar. Träden var borta. Skogen var skövlad. Det går inte att kalla skogen för skog längre, inte utan träd, men vad skall vi nu säga, kanske med vemod ”där skogen fanns”.

En skog utan träd är som;

en bokhylla utan böcker

en skolklass utan elever

en burk färg utan pensel

en nytankad bil utan motor

en konsert utan instrument eller röster

en flaska vin som är urdrucken
en blomma utan färg

en regnjacka i öknen
och
ett liv utan hopp om förbättring, läkning, omtanke, förbrödring och försystring.

Från tankar om att när en del av något försvinner så kan det hela helt försvinna  

Ett synbart ljus
driver långsamt över

molnens hus.

Jag höjer blicken

letar ständigt efter
ton i micken.

På vägen ner

lyser aftonsolen

aldrig mer.

Sval är kudden

när sista vägen  

rundar udden.

Från tankar om att ljuset sänker sig genom aftonsolen

Hennes svarta topp med v-formad lugg gör sig bra mot den silverfärgade mikrofonen.
På några minuter hade hon fått markerade rynkor i ansiktet och håret hade ljusnat.
Nu ser man henne bära en svensk träningsoverall som sprider glädje i TV-apparaten.
Hon tar nu sakta av sig träningsoverallen och hon har inga kläder under, endast
en dykardräkt med röda revärer och kring anklarna hänger små färgglada tofsar.

Så glider hon ner i Aquafontänen, skummet yr om hennes välformade bogvisir, hon

sparkar till med simfötterna och glider iväg ur vår syn. Fram kommer Christian Look

som inte verkar veta vad han är på väg, men han är ju naturligtvis inte ensam i denna
kaotiska värld. Vart tog nu fontänflickan vägen undrar ni medan badkaret fylls upp
med skummat vatten för fredagsbadet och cidern får sin rätta temperatur.

Jo, hon dök senare upp i en roman av Falke Torreblad, torr och fin.

Från tankar om att TV:n är en del av fredagarna   

Droppen sjunker sakta nerför fönstret,
den är inte ensam men de flesta vännerna faller fritt.

Grått är den färg som dominerar där ute och
hos många även där inne i den oroliga själen.

Många säger ”jag är inte rädd och vi får inte visa att vi är rädda”.
Men, jag har ju lärt mig att det är modigt att våga visa rädsla.
Är det klokt att dö orädd?
Är det fegt att dö rädd?
Är det klokt att vara försiktig eller påverkar det för mycket?
Men hur skall man vara när ”man skall vara uppmärksam”?

Eller kan vi hoppas eller lita på turen?

Från tankar om att inte veta

Vi längtar alla efter vinterljuset i semlans grädde
och att mandelmassaklumpen är stor och stolt.
En del låter semlan bada i varm mjölk medan
andra äter upp den i bilen på väg hem.
Själv föredrar att det finns både mandelmassa
i grädden och att denna grädde vilar sig mot en klump.
Till semlan passar varken ljust eller mörkt öl utan
det bästa är nog vanligt svenskt kaffe. Möjligen ett

glas kall mjölk, men då bör nog inte semlan ligga
i varm mjölk. Resultatet kan då bli alltför ljummet.
Vet inte varför tankarna trängde sig in i semlan redan
nu. Först måste ju granen ta sig in till julgransmattan.

Från tankar om att längta till något godare än gott 

Paris sår
I den yttersta sorgen finns ingen vägg.
Den vilar kvar bland molnen som ett höstlövs första och sista resa mot jorden.
Allt förändras och dagen därpå går inte att känna igen.
Dess doft, dess ljus, dess existens vilar i ett annat, grumligt mönster.
Vi måste ändå fortsätta trots smärtans bottenlösa djup.
- Beskydda oss längs vägen.

Från tankar om att finnas till även efter

Jag ser ansiktet på den lilla pojken som är en i den grupp som kallas ensamkommande flyktingbarn.
Han har kommit till oss i Sverige, hans ögon har en ytlig glädje men där bakom finns rädslan,
sorgen, smärtan och förtvivlan. Han ser inte bara ut att vara hungrig och frusen, han ger ett sjukligt intryck. Han är en av de 30 000 som beräknas komma till Sverige i år, där 80-90% är pojkar.

Jag tittar framåt:

Hur skall vi kunna forma dessa till normala vuxna samhällsmedborgare i vårt land? Ge utbildning, överföra normer, kultur, språk och lära oss svenskar att ta emot dem. Tänk att som barn bli ensam i en främmande miljö och ha så mycket elände med sig i packningen.
Hur många kommer att lyckas eller hur få kommer att lyckas. Hur många kommer dras in i kriminella
verksamheter för att där skapa sig en identitet, en plattform.
Jag känner mig orolig för varje barn.
Varför kan inte världssamfundet göra något åt orsaken till flykten, hur länge måste vi/skall vi se på.

Från tankar om att eländet måste stoppas, barn och vuxna skall inte behöva fly  

I dunklet under heltäckningsmattan kröp herr Bure fram.
Han hade lagt ny parkett i grannhuset och nu ville han se resultatet.
Det första han la märke till var inte spagettiringarna som hade torkat in i sömmarna
utan all julpost som redan hade anlänt. Han tyckte det var märkligt eftersom alltfler
skickar julhälsningar från jobbets dator och vad han hade hört så var familjen mer
förtjusta i makaroner än i spagettiringar.
Efter alla år som herr Bure hade krupit under heltäckningsmattor hade han fått problem

med elaka skavsår under livremen och att få i backen i tjänstebilen. Hans mor hade alltid sagt
att han skulle se framåt i livet och det kunde möjligen vara orsaken till svårigheten med
backen. I samma backe låg det ett systembolag på 60-talet, men allt färre systembolagsbutiker
finns kvar trots att folk dricker mer. På den tiden hade han som rutin att på sista fredagsrasten

gå upp till butiken och köpt en back öl. Det sågs alltid som ett trevligt inslag och det blev
på något sätt jobbets egen ”roliga timme”.
Nu var i alla fall arbetsdagen slut och herr Bure tog en dusch eftersom det blir rätt dammigt

under heltäckningsmattorna och andningsvägarna blir fyllda av damm, spagettiringar och
julpost. Att duscha luftrören är inte lätt och det kan lätt bli för mycket spillvatten i lungorna.

Möjligtvis att det går bättre att joddla efter en sådan dusch, men det kan jag inte rekommendera.
Efter duschen hade det mörknat ute, schampot var slut och herr Bure var en av de renaste i sin
stadsdel. Nu väntade pizzan och ölen och hans tjej som skulle bli sambo till nästa helg. Ja, allt
såg bra ut och herr Bure suckade gott i bäddsoffan.  


Från tankar om att olika jobb kräver sina anställda

Varje mor har sin rot
i att vara den betydelsefullaste
för att rotskottet skall grönska

och växa och slå ut i vuxennivå.
Far får stödja och vara rar då han inte smörjer bilen.

Från tankar om att vissa roller är givna

Det är många som vill ha svar

men få som svaret har

och det är säkerligen tur

för fel svar gör en sur.

Från tankar om att det är för många som tror de vet

Jag smekte tallens nariga bark

men lät snart naglarna borra i kådan.
Längs stammen sjönk mina knän i mossa,
men i tankarna mot något större.

En doft och känsla av framsteg fanns,

där stigen lämnar skogen mot ängen.
Från tankar om att framtiden måste vara ljus 

I eftermiddagens skymning lyser ändå höstens färger i skogsdungen.
Framför mig ser jag en ung man med mobilen i hand och blicken riktad mot sin telefon.

Han närmar sig på den smala stigen, verkar inte se eller registrera något utanför telefonens skärm. Före kollisionen ropar jag ”se upp” och klättrar upp i en tall.

Plötsligt går det upp för mig hur uttrycket ”se upp” har fått sin renässans. Vi har ju sagt ”se upp” i alla år oavsett var det är för fara. Ex. en grop i asfalten som vi borde se ner mot, en bom i segelbåten som vi borde se åt sidan för att undvika. Det är sällan som en skata håller på att störta mot oss, ett tillfälle där det verkligen passar att se upp.

Däremot alla personer som respekterar sin mobil mer än mötande passar det ju jättebra att säga ”se upp” till. Ja, det här är väl ingen världsnyhet direkt men när forskarna kan komma fram till att den som äter mer än den behöver blir överviktig, att den som krockar i låg hastighet klarar sig bättre än fortköraren så är nog mitt nytänk riktigt skarpt.

Fast jag vet att forskningens uppgift ofta är att bevisa att en hypotes är sann och inte alltid något glamoröst som leder till nobelpris och supé i Blå hallen.

Vi är alla lika mycket värda oavsett om vi har en mobil i handen eller om den väntar på hallbyrån där hemma. Alla borde ändå låta sin mobil vara själv hemma någon gång i veckan.
Om inte, finns det så mycket som vi annars missar – mycket är livsnödvändigt.

Från tankar om att skymningen döljer ingen mobil    

En stund för dig
så vacker
en kram från mig
trots bombattacker

Från tankar om att världen just nu är så ned och lite upp

Ett glas is frös inne när bussen till biblioteket rullade in i gröna hissen.

På andra sidan gatan stod folk i kö för att få biljett till sovrummet,
affärerna hade stängt och hålen i byxorna var lagade med silvertråd.

Längs trottoaren hade kommunen installerat ett tältläger på hårddisken.

I det största tältet hade ordföranden sitt skrivbord i rödbrun ebenholts,

fyllt av fribiljetter som invånarna skall få till resor hem till sina födelsesjukhus.
Många var glada, men det fanns en oro av att inte klara av situationen.

Från tankar om att det börjar bli för mycket

Det stora mörkret finns inte utanför ditt slitna fönster.
Det finner du inne i ditt livs källare på avdelningen, negativa funderingar.

Kanske dags att rensa ut lite gammalt skräp, öppna fönstret och visa

tacksamhet för det du har och att du kommit så här långt.
Istället för att surande se in i höstmörkret kan du höja blicken och se gräset växa

samt buskarna knoppas där framme. Dröm sedan om att badbyxorna fortfarande
passar och hur du glider ner i det ljumma havet med ett leende och med positiva

funderingar om framtiden.

Från tankar om att positivt tänkande kan göra storverk 

Hamnade på en konsert i Belgrad.
Fick ett tips från en turistinformation om en kostnadsfri klassisk konsert.
Det fanns ingen skriftlig information för oss om konserten, förutom på serbiska med sina kyrilliska bokstäver.

Vi var där i god tid, passerade genom säkerhetskontrollens strålar, visade min lilla ficklampa, vinkades in under bågen, det pep förstås men jag hade ju visat upp orsaken.

Så in i konsertsalen med sina pampiga arbetarmotiv på väggarna där vi lyckades missa stolarna med ryggstöd. Bakom dem satte vi oss på stoppade bänkar med någon typ av resårbotten. Bredvid mig hamnade två seniga, knotiga och lätta serbiskor i 70-årsåldern.

Det var ordentlig spänst i resårbotten och varje gång jag ändrade min ställning så lättade damerna från bänken. För mig gällde det då att parera så att jag inte gungade av bänken.
Samtidigt gällde det ju att uppträda med respekt och vördnad under konserten. Det här blev

en tillställning med mycket bra magmuskel - och balansträning. Plötsligt såg jag att damerna
gungade i otakt med musiken och med mig samtidigt som sjösjukan började tränga sig på.
Jag fick avsluta konserten och dagen efter slog träningsvärken till.

Hur var då musiken? Den kunde jag tyvärr inte koncentrera mig på.

Från tankar om att gunga i takt