Hamnade på en konsert i Belgrad.
Fick ett tips från en turistinformation om en kostnadsfri klassisk konsert.
Det fanns ingen skriftlig information för oss om konserten, förutom på serbiska med sina kyrilliska bokstäver.

Vi var där i god tid, passerade genom säkerhetskontrollens strålar, visade min lilla ficklampa, vinkades in under bågen, det pep förstås men jag hade ju visat upp orsaken.

Så in i konsertsalen med sina pampiga arbetarmotiv på väggarna där vi lyckades missa stolarna med ryggstöd. Bakom dem satte vi oss på stoppade bänkar med någon typ av resårbotten. Bredvid mig hamnade två seniga, knotiga och lätta serbiskor i 70-årsåldern.

Det var ordentlig spänst i resårbotten och varje gång jag ändrade min ställning så lättade damerna från bänken. För mig gällde det då att parera så att jag inte gungade av bänken.
Samtidigt gällde det ju att uppträda med respekt och vördnad under konserten. Det här blev

en tillställning med mycket bra magmuskel - och balansträning. Plötsligt såg jag att damerna
gungade i otakt med musiken och med mig samtidigt som sjösjukan började tränga sig på.
Jag fick avsluta konserten och dagen efter slog träningsvärken till.

Hur var då musiken? Den kunde jag tyvärr inte koncentrera mig på.

Från tankar om att gunga i takt