Upprördhetens grymma verklighet

Är det fel på oss, som har varit med lite längre i livet.
Varför blir vi hela tiden upprörda när vi lyssnar på radio, ser på Tv, läser tidningar eller dyker in bland sociala medier.
Det är inte bra för oss, känner att blodtrycket går upp, andningen blir svår och kisset får vi knappt ut i luften.
Dessutom är vi redan lågpresterande med alla gamla slitna organ och celler.
Vad det gäller?
Jo allt från respektlösheten till den organiserade brottsligheten.
Respektlöshet som ex. för unga som lyckas skaffa vaccintid och som när de stoppas på vaccinationsplatsen övergår i hot mot sjukvårdpersonal. Hota sjukvårdspersonalen, som förra veckan räddade livet på deras mor.
När det gäller organiserad brottslighet riktas vår upprördhet lika mycket till våra styrande och lagstiftningen, som mot brottslingarna. Allt bottnar i att vi inte har ställt krav på nyanlända och inte har någon kontrollverksamhet.
Att inte ställa krav är att inte visa vägen till vårt samhälle och därigenom svika de nyanlända.
Naturligtvis är det inte bara nyanlända som gör oss upprörda.
Lagar måste aktualiseras till vår tid och det känns väldigt konstigt när den lokala polisen vet exakt vilka som står bakom brotten och de aldrig döms eller omhändertas. Kontrollverksamheten då, ja ta en titt på våra gränsers svängdörrar exempel.
Finns naturligtvis underlag för en hel bok om vår upprördhet, men varför skall vi förstöra ännu en kväll med det.
Går det att för oss äldre att skärma av oss från allt ont.

Från tankar om att ”går det att stoppa utvecklingen eller hamnar hela båten på botten”













 

Pardans

Vad var det som hände den där kvällen när solen aldrig ville gå ner och ingen kunde somna i hela huset. Hade vi invaderats av något folk utifrån planeternas gata, med ondska som vapen eller var det fyrverkeri på stora torget för de ensamkomna, som skulle få gratislektioner i pardans. Många kallar dessa för singlar.
Alla bör veta att det inte är lätt att som singel komma ensam till kvällens dans.
Det som egentligen hände är svårt att veta, kanske var det stressen av att behöva vara social när pandemin viker ner sig.
Enar Persson har alltid varit en ensamvarg, helst åker han själv hiss, han dansar singeldanser, äter bara upp pannkakans ena sida, har aldrig byxor med fickor på båda sidor, går aldrig in i en skog om redan någon finns i den och är inte med i några föreningar. Däremot älskar Enar litteratur med många sidor och helst med ryska författare, som han ofta grillar på låg temperatur med några droppar olivolja till Eurovisionsfestivalen.

Från tankar om att varje dans behöver en stabil rygg i svängarna   














 

Gåsen i klassrummet

Vad är det som sker när en människa säger ”ser du gåsen som flyger över höghuset” och så är det en häst, alltså ingen gås.
Har skolan helt misslyckats med basal kunskapsinlärning eller har personen helt enkelt gått i fel typ av klass. Men det kan ju inte stämma. Alla skall gå tillsammans (inkluderas) oavsett förmåga eller ambition. På så sätt skapas ett rum där de som har det svårt, hela tiden jämförs med de ”duktiga”. Självkänslan faller genom golvet, ”kanske kan jag göra bättre ifrån mig i något gäng”. Alla vill innerst inne lyckas. Det är så mänskligt, som något kan vara.
Nu när solen går ner färgas himlen rosa över åkerfälten. Grenarna har stillnat längs stammarna och vimpeln i flaggstången hänger förlamad. Bakom mig, åt öster, ligger tallskogen på väg till havet, går kanske ner dit imorgon om inte det regnar för kraftigt.

Från tankar om att samla alla elever i samma rum och förstöra för många, i skolan skall individen gå före kollektivet  

Jakten på det okända

Hökarna kom från ovan.
De har de alltid gjort.
Men de såg inte så snälla ut den här gången.
En hök ser allt och missar inget som de inte tycker om.
Vad ville de egentligen se den här dagen.
Eller vad ville de inte se.
Jobbar de hos Skattemyndigheten numera eller
är de egna företagare på Syncentrum med sin fina syn.
Nu cirklar de runt skorstenen med spända vingar.
Vi andra stängde in oss bakom vår rädsla.
Då tog vinden tag i takpannorna och
vi såg rädslan i hökögas ena öga.
Så lyfte de upp mot molnen och de fick aldrig göra det……
……. som ingen vet.
Vi får skydda oss mot hökarnas pandemi,
men vi kommer aldrig att vara före dem.

Från tankar om att se hoten och att hålla sig undan