Varför smakar matsäcken bäst vid kanten av en sjö eller ett hav.
Det måste finnas något lugnande med vatten som inte en blommande äng klarar av.
Eller är det bara själva skönheten i vattnets yta.
Eller kanske en samhörighet med kroppens stora vattenmängd.
Eller är det en vana/ett socialt arv som vi fått med oss via föräldrarna, vi går till Rallsjön inte till ängen bortom storskogen.
Eller spelar inte just matsäcken någon roll, det är bara utsikten som lockar och själva ”maten” smakar egentligen lika bra på vackra ängen.
Det finns kanske en önskan när du sitter vid en sjö/ett hav att få komma vidare och ta del av hur det är på andra sidan.
Att sidan mot vattnet är fri innebär ju även en trygghet, det finns ingen risk att bli överraskad av en fiende eller ett vilt djur, alltså en nedärvd kunskap som så ofta styr oss.
Är klimatet lämpligt så kan vi ju även lockas av att ta ett bad före matsäcken eller försöka fånga en fisk när vi är mätta.
Vad som finns under ytan i sjön eller i vårt undermedvetna blir nog på ett sätt ett mysterium.

Från tankar om att jag kommer att fortsätta söka vatten och inte bara vid törst  

Så startade filmklubben igen
fler än någonsin i biofåtöljerna
komedi ville vissa se
Vi stannade ändå kvar av artighet
Utanför spolade bäcken sig fram medan snön vände sig nedåt.
Ett lastfartyg spårade sig fram i sundet, solen reflekterades från skorstenen.
Vi tog ut skidorna från bilen utanför bografen, vallan slaskade mot trottoaren,
stannade vid kafét och tog en bulle till ölen, på bullen pärlsocker som reagerade
mot vallan, jag fick utslag på anklarna som täcktes av vitfärgad puder och alla
andra i skidspåren var dopade. Det senaste i skidsporten är att själva snön kan dopas,
istället för att langa vatten så innehåller flaskan ett pulver av glidinin som sprejas
framför skidspetsarna mot målet. Resultatet blir ungefär som att använda elcykel,
efter varje stöt så blir det riktigt hög fart.

Från tankar om att komedi inte är kul om du önskar tragedi

Hela gänget låg i lingonriset. Vi hade ätit upp matsäcken i lä bakom berget. De stekta äggen med kaviar på tre skivor Husmans hårda bröd gjorde oss uthålliga och avslappnade. Till äggmackorna drack vi kaffe med mörk rom som vi silade mellan några trötta filter.
Vi hade under många år talat om denna safari ute på ön. Vi hade kalsonger och mat för fem dygn, men det fanns en risk att Jonny P. skulle behöva åka hem. Han hade jouren i helgen och rätt som det är kan nyckeln till kyrkporten försvinna.
Vår specialitet var sexbenta insekter med inriktning mot familj – och släktförhållande.
Vi hade ofta undrat hur situationer som barninsektslöshet, skilsmässor, saboterande svärföräldrar och insektsarbetlöshet påverkade familjer och släkt.
Vad vi kom fram till var så skakande uppgifter så vi inte har vågat publicera dem för den zoologiska kretsen. – vi återkommer.

Från tankar om att alla inte är insektsblinda

Finalen väntar framför oss.
Ljuset har släckts i hallen.
Slutet vill inte redan visa sig.
Kyrktaket sluttar ner mot ängen.
Vantarna sitter som handsken.
Var är vår präst idag.
Så slocknar altarljuset.
Vägen har inga björkar längre.
Vem hade anat att maten var slut.
Jag väljer att fasta idag.
En bit av lårmuskeln skakar oroligt.
Tonerna från psalmen sprids ut.
Det smattrar från klackar.
Dörrarna stängs bakom grusgången.

Från tankar om att dörren bars in och även ut

I Henrik Brakes tvårummare har han byggt tre extra rum i ett rum. Henrik, 49 år har nu fyra rum att dansa i. Tre av rummen är ovanligt små. Exempelvis får inte kudden plats i samma rum som sängen och datorstolen har grannen fått. När Henrik vill dansa så går det bäst i det större rummet med utsikt mot kyrkogården. Däremot tycker han det är opassande att dansa i högt tempo med tanke på alla själars insyn från kyrkogården.
I lägenheten bredvid jobbar Henrik. Han är massör och är specialist på kaniner som han brukar behandla med de tandborstar som blev över då han köpte en tandborstmaskin. Nyborstade med fin blodcirkulation kan kaninerna hoppa över hissen och ta trapporna hem.
I huset mittemot bor inga kvar. De har flyttat hem. Ingen vet var hemmen finns, men alla män hade slipsar i danska färger på sig. Kan de ha med handbollsmatchen imorgon att göra undrar de på sportredaktionen. Bara det blir vinst ropar Henrik.

Från tankar om att det går inte att skapa fördelar med flera rum       

Ena dagen så ensam i sitt beslut
och världen syns så stor
Så går solen åter upp
och självkänslan når nästan ut

Men ensam är ju ingen stark
det behövs ett enkelt vi
så tryggheten når fram
och vårt beslut tar säker mark

Det svåra med beslut är att du inte vet hur länge du skall vänta tills du skall utvärdera det.
Dessutom vet du aldrig hur stor insats det behövs för att ta beslutet.
Trots detta så kan du inte besluta att inte ta några fler beslut.  

Från tankar om att ibland måste beslutet tas i ensamhet   

I varje trappa finns det trappsteg som går både upp och ner.
Är trappan tillräckligt bred så kan två personer gå åt varsitt håll
och ändå inte kollidera när de möts. Nu talar vi om bra trappor.
När pensionen börjar närma sig så är det många som börjar trappa ner.
Det tycker många är bra trappor, men glömmer ofta bort att snart tar
ju livet slut och då finns det inga trappor kvar att gå i. (vad vi vet)
Har man varit sjuk eller fött barnet kan det vara bra att trappa upp.
Det är bra för då hinner du inte känna efter att du inte är riktigt bra än
eller kommer ifrån en gnällig liten parvel. Det är ju inte så bra trappor.
Har ni varit med om att klättra uppför en pyramids trappor. Om du
stannar kvar där nere kommer du se flera som när de har kommit upp
och sedan vänder sig om, inte vågar gå ner. Svindeln trappas upp och knäna
svajar. Inget att skoja om, själv får jag svindelkänsla när jag kommer
upp i ett par träskor.
Nu trappar vi ner resten!

Från tankar om att trappor behövs i ex tvåplanshus

Vintern ligger vit i samhället.
Vissa vallar skidorna, mindre rörliga frostar av frysen.
Andra ligger kvar i sängen och ser på, när flingorna faller över påslakanet.
Ni som har vallat. Se till så att vallan torkar snart för på onsdag blir det varmt igen. Om ni bor kring huvudstan gäller detta. Bor ni i Kiruna så kan ni skida till jul.
Igår var vi vid Lida friluftsgård. Jag har inte sett så mycket vinter på länge, fylld med pulkor, en massa barn, några föräldrar och en jättelång kö till fikat. Dessutom låg dimslöjor över sjön och bredvid dem låg skidspår och några åkare bredvid varandra i snön. Härligt helt enkelt.
Imorgon är det måndag, många jobbar, det är tomt i Lida, pensionärerna åker på lunchträff och laddar upp inför tisdagens pensionärsrabatt på matbutikerna och vissa söker jobb.
       På verandan stod Kurre och kramade om sin fru som hade varit försvunnen sedan han gick på toaletten. Nu var de återförenade, de kunde inte släppa armarna omkring varandra, deras själar vandrade mot varandra och nu bäddade de rent till natten. Sedan den dagen kunde de aldrig mer vara ifrån varandra och bakom dem dalade solen ner genom den röda kvällshimlen.

Från tankar om att samvetet borde vara lika vitt som marken      

I den lilla stugan bodde två själar.
Den ene hette Per och var arg.
Den andra var inte hemma idag.
Var Per arg varje dag?
Ja, han var arg sju gånger per dag.
Det är därför han heter Per.
Den andra var på jobbet.
Hon är kvinna och arbetar på sjuka huset.
Hon var mest snäll och hette Perenne.
Var Perenne snäll varje dag?
Ja, det återkom precis som en perenne.
Det är därför hon heter Perenne.
Tillsammans i den lilla stugan blev
stämningen lagom arg och snäll.
En dag kom en hungrig jätte.
Jätten hette Klara och åt upp huset.
Då undrar ni om Per och Perenne var hemma.
Ja, det var de och nu bor de i Klaras mage.
Så nu kan vi inte veta hur de mår och
då tar sagan helt enkelt slut.

Från tankar om att det aldrig är bra att bo nära en jätte.

Jag kommer in på sjukhusets mottagning för en undersökning. Jag ser att det finns två plasthinkar något åt sidan innanför dörren. En med nya skoskydd och en med använda. Jag frågar sjuksköterskan framför mig om jag skall ta på mig skoskydd.
- Om du vill, svarar hon
- Jaha, svarar jag lite fundersamt och mumlar ”kanske inte tar några”
- Då säger sjuksköt. ”helst”
När jag nu vet vad som helst gäller så tar jag på mig skoskydden.
Så slår det mig hur Sverige speglar sig i denna lilla mottagning. Ett land där du inte får tala om i klartext vad som gäller. Där det är fult att sätta upp regler för kollektivet. Varje individ skall istället få tycka till/bestämma och därigenom skapa sin egen regel. Ett enormt kaos startar upp och sprider sig rakt igenom vårt samhälle.
Det kan inte vara lätt att komma hit som invandrare om de inte får stöd och anvisning om vad som gäller i den stora mottagningen Sverige.
Då tänker ni ”förstår han (alltså jag) inte att, om det finns skoskydd innanför dörren, så skall de användas”.  Jo, jag har alltid gjort så tidigare, men nuförtiden så sitter jag ofta själv i väntrummet med skoskydden (som i mitt fall ofta är för små) och ingen ur personalen talar om för de andra att på den här platsen vill vi som jobbar här ha mer tid till att vårda patienten än till att vårda golven. En hjälp för de ovetande är att sätta en skylt på dörren med ”för allas bästa, använd skoskydd” (ingen vill ju ha sulans bajs i sitt sår) och fram med hinkarna från hörnet.
Vi i Sverige får sluta att tro att alla blir ledsna om de blir tillsagda om vad som gäller här. Det har vi j gjort sedan 60/70-talet och alla vet att det är just information/vägledning som behövs för att få inträdesbiljett för ex invandraren till Sverige och för alla barn till vuxenlivet. Ja det gäller alla förresten, unga som gamla, nysvenskar som gammalsvenskar och oavsett religion eller färgen på naglarna.
När vi kommer in i en för oss helt ny lokal (ex en bank) så gör vi väl alla så att vi tittar runt för att se hur de andra kunderna gör. Därefter följer vi efter deras beteende och vi har integrerat oss i banklokalen. Men, det innebär även att det inte är lätt att ta på sig skoskydden, när alla andra blottar sina slitna skor.


Från tankar om att det är nära mellan att hjälpa och att stjälpa 

Dansgruppen i de skotskrutiga kjolarna far fram över golvet, stödjer sig sedan på en stege som de fäster sina svarta slipsar i. Ingen vet varför, men alla förstår deras längtan om förbättring. Draken som flyger ovanför dem glänser i sin hud av guld. Trollkarlarna verkar ondskefulla och publiken springer skrikande mot utgångarna ner mot floden. I Tv:n ser vi de två makthavarna krampaktigt hålla sig i sina talarstolar och ängsligt uttrycka sin egentliga ståndpunkt om varför vi skall gömma oss när de kriminella springer efter oss. Under allt hörs musiken, den tycks vara helt utan skelett, när den kränger fram längs tak och golv. Alla vill resa bort till varmare länder där äggen steks i sanddynerna, badmadrassen guppar i det kokande vattnet och huden mörknar tills den ramlar av. Någon vill hellre se en trubadur sitta under sin korkek, nynna på en visa, medan fingrarna samsas med flugorna på gitarrsträngarna.
Några längtar efter ett glas vatten att skölja munnen med, innan det sväljs ner droppe efter droppe.

Från tankar om att hålla sig till sanningen eller att hålla i den

Bakgrunden är otäckt röd.
Brinner det?
Nej det är de nya tapeterna i kvällsljuset.
Vad vore framgrunden utan en trygg bakgrund?
Ja, men en bakgrund som påminner om eld är väl inte så trygg.
Nej, men grunden till trygghet kommer inte framifrån eller bakifrån, den kommer inifrån. Det är väl ändå så att vi alla har ett frö till trygghet inom oss, men det måste gödas och vattnas för att ta fart, växa och göra oss till stabila och hänsynsfulla samhällsmedborgare. Den gödningen kommer både framifrån, bakifrån och från alla andra håll.
När Putte sedan blev stor fick han en egen cykel med pakethållare och dubbla framlysen. På pakethållaren hade han bundit fast ett frö som han tänkte lämna över till hans kommande barn just den kväll när solen gick ner med sitt röda leende bakom den trygga skogslinjen.

Från tankar om att ett ensamt frö gör ingen blomma   

Slottet väntar på sin senap samtidigt som solen sakta önskar sig ner i sin bädd.
Nere i dalsänkan där bäcken skall bli en flod sitter en ensam änka och målar sina läppar. Hon fyller jämnt nästa år och vet inte vilken klänning som hon vill bära när de som vill fira henne ramlar ur sina taxibilar. Kanske den ljusgula i garderoben eller den som inte är köpt eller den som inte finns.
Att fylla år är att lida, att känna hur åren lagras under huden samtidigt som gästerna lägger fram sina presenter på chiffonjén vid altandörren.
Ända är sällan dagen efter firandet så mycket värre än gårdagen om den inte blev för blöt. Det är sällan att jeansen blir för trånga just den här dagen då födelsedagen äger rum eller dagen därefter då den sista chokladasken är tom.
”Kan man älska någon på avstånd” sjunger och spelar Vikingarna bakom rullgardinen när den ensamma änkan vandrar hem uppför bergssluttningen.
När hon kliver in i köket kokar äggen sina sista minutrar och dukningen ropar på hjälp. Utanför fönstret i badrummet syns hästen gnola oroligt inför sitt besök hos hästtandläkaren. Hästen som heter Jan har haft ont i en hästtand i fyra veckor och hoppas på en vällagad tand inför årets deklaration. Till frukosten ingår en dagstidning till äggen och TV-programmet ligger alltid över frallorna.

Från tankar om att efter varje frukost vi överlever kommer de en ny inom kort 

Det nya året rullar på över den snöfattiga gräsmattan. En vanlig matta (ej gräs) hänger på vädring på en ställning.
Grannen har ett barnbarn på besök. Pojken står utanför ytterdörren, trycker på dörrklockan, farfar öppnar dörren, pojken springer skrattande runt hörnet. Leken upprepas tills farfar tycks vara i ett tillstånd av utmattning och ser svimfärdig ut. Visst känns leken igen. Varför har vi alla som barn älskat denna typ av lek. - Att överraska och försvinna.
Finns det med oss i vuxen ålder? Visst kan de vara kul att överraska någon (ex, ge en blomma), men det blir ju inte ännu roligare om du sedan gömmer dig i garderoben. Får fundera vidare.
Och Trump står där över sitt skithål och tycker det mesta är skitkul bara det gagnar honom själv.
Då är det roligare att läsa om Frankrikes egen gullgosse, Macron som inte bara är gift med en betydligt mognare kvinna utan dessutom vill få den franska Baguetten att bli ett kulturarvsföremål. Det kan man kalla bra gjort.
I morse när jag satte på radion för att lyssna på vädret och nyheterna blev jag glatt överraskad. Det var bara fyra personer som hade blivit skjutna och någon knivskuren under natten i vårt land.
Naturligtvis får jag inte ”skoja” om sådant och i botten finns det naturligtvis en uppgivenhet och oro.
Imorgon sätter jag nog inte på min radio.

Från tankar om att barn kan bli ex. farfar en dag

Sitter i en vacker pendeltågsvagn.
Utanför fönstret följer regnet tågets resa.
Inne i vagnen hörs mobilernas trevliga signaler.
De håller mig uppmärksam och vaken.
Utan signalerna skulle jag somna och inte kunna följa naturen utanför.
En yngre herre mittemot prasslar obehagligt högt med sin dagstidning.
Jag hyssjar svagt för mig själv med munnen innanför skjortkragen.
En mamma äter en sandwich och hennes lille son en chokladindränkt glass.
Glassen droppar sakta ner på sätet, mamman försöker torka bort det med
sin bh samtidigt som det droppar vitlökssås från hennes sandwich ner på sonen.
Någon sminkar sig med ena armen och talar i mobil med den andra om det nu går att tala med en arm.
Där passeras en station utan att tåget stannar, oroliga passagerare vinkar från perrongen, någon försöker hoppa på i farten, men missar tåget och i vår vagn ringer mobilerna och det klickar i takt från alla spelappar.

Jag kopplar av medan landskapet förändrar sig, sluter ögonlocken, men slipper
somna.

Från tankar om att åka tåg    

I denna kvinnas bröst
finns en längtans tröst
om att få vara en del
av mig med mina fel

Hur skall jag förstå
när jag tassar fram på tå
att detta händer sig
för oss och lille mig

Från tankar om att ibland räcker du till mer än …….

Min vän San Sebastian Ulte släpade fötterna mot parketten när han närmade sig biljettluckan.
- Vart vill ni åka, sa biljettluckekvinnan
- Ja har bara 25 dollar till resan
- Men, åt vilket håll
- Gärna dit jag inte varit förut
- Men, hur skall jag veta vart ni inte varit förut
- Jag har inte rest så mycket, sa San Sebastian
- Åt öster går ett tåg om en halvtimme, sa kvinnan i luckan
- Bra, det är därifrån som solen går upp
- 25 dollar räcker till Salvador Conte, om ni står upp
- Finns det någon affär där
- Ja det finns affärer där, vad vill ni köpa
- En smörgås med ost och en mandarin, vatten har jag med mig
- Vill ni ha en biljett dit, till Salvador Conte
- Jag skall tänka på det
- Ni har 20 minuter på er innan tåget går
- Tycker ni att det är ett bra val, sa San Sebastian
- Ja, det är ett bra tåg som åker åt det hållet, sa kvinnan i luckan
- Sa ni hur lång tid det tar att resa dit
- Nej, är det någon speciell tid ni vill vara framme
- Jag vill inte vara för hungrig när jag går av tåget
- Åt ni ordentlig frukost i morse
- Ja, ägg med bröd
- Det står många i kön bakom er, ni måste skynda på
- Jag tror att jag har bestämt mig
- Skall ni ha er biljett
- Nej, men nu vet jag till en annan gång
- Ja ja, gå åt sidan nu
- Tack för pratstunden

Från tankar om att idag reser människan utan någon speciell orsak till sitt mål (orsaken kan vara att inte göra något alls)

Vi behöver fäste i tillvaron för att orka med nästa dag precis som vi behöver fäste under skidorna i uppförsbackarna. Ibland rusar livet iväg så fort så att det behövs ett tjockt lager av fäste för att bromsa upp.  Åh andra sidan kan väl ingen klaga när livet lätt glider fram och i mål, eller till ett delmål.
Någon snö tycks vi inte få den närmaste tiden här i Stockholmstrakten. Däremot lite kallare och lite högre till himlens tak. Våra vintrar blir kortare, varmare och fåglarna vet nu inte längre om de skall flytta som sina föräldrar alltid har gjort. De som ändå flyttar tycks komma tillbaks allt tidigare och då är de visst om insektsmat till dem. Mycket blir tokigt, inte minst för de som har sitt sommarhus nära strandlinjen och i framtiden får ta båten in i hallen.
Apropå båt så har vi en granne som bygger en båt. Den skall kunna gå att använda enligt grannen som varken är simkunnig eller direkt händig. Vi har föreslagit att han bör använda följebåt de första åren. Då blev han inte glad och nu är vår brevlåda mycket mindre och i en ny riktning. Annars är han en hygglig prick, som de säger på sjön.

Från tankar om att fästa sig vid fina grannar    

Hur påverkas du av naturen när brödet i ugnen bränns vid och stormen river ner den gamla tallen över hustaket. Den frågan har min granne ställt till oss varje gång vi mötts vid brevlådan. Mitt ständiga svar har varit ”Naturen är inget du påverkas av, naturen lever du med liksom med din otämjda bror”, visst kan du känna glädje när solen skiner och vattnet i badsjön når upp till låret, men det viktigaste är ändå om du mår bra med tanke på dina förutsättningar och om du sov bra i natt”.
Det brukar sluta med att grannen struntar i sin post och vi hämtar vår när nästa morgontidning har kommit. Vår granne åt andra hållet brukar oftast boka en resa till Mallorca dagen efter en sådan här konfrontation.
En annan intressant fråga som jag hörde i bussen till Klimpby är ”Hur platt kan en Platt-TV bli utan att du ser den bredvid en upptagen solstol”?
På TV;n ser vi en vacker kvinna i en rosa skyddshjälm som besöker en byggplats. Hon är inte bara vacker som en ros hon är även arkitekt och frågan är om fler hade lyssnat på henne om skyddshjälmen varit vit.
Den som påstår att hen är starkast i motgång ser inte verkligheten på ett verkligt sett. Alla mår bäst i medgång och stärks av den så att personen vill vara kvar i den zonen.

Från tankar om att en platt-TV kommer sällan med posten om du inte mår bra

I det stora landet i väst
gick en övergiven häst
Den trumpade vägen fram och var ledsen för allt han gjorde blev så fel. Ja det är svårt att hitta på nya idéer varje dag och ofta gör man som man brukar för att man kommit på att det är bra att just göra så. Tänk på det innan du gör förändringar och ställ dig frågan ”varför har vi alltid gjort så här”. Det kan även vara bra att höra efter med någon som har varit med förr.
Åh andra sidan är förnyelseförslag något som hör vardagen till och utvecklingen går ju framåt på många fronter. Problemet på ex. en arbetsplats är att den som har lång erfarenhet anses lätt vara en stoppkloss när hen öppet anser att det nya förslaget inte ger något mervärde. Ofta är ju nyheter en variant på något som redan tidigare har testats, kanske utan effekt. Då hörs det i korridoren ”Jo, men nu är det helt andra förutsättningar och vi har mycket bättre IT-support”. Därefter används den gamla nyheten något år, innan man återgår till tidigare arbetssätt, eller att den nya chefen har ytterligare ett nytt förslag.
Arbetsrelaterade onödiga förändringar går inte att vaccinera sig mot, som det gör med mässlingsjukan, men även det tycks ju inte hjälpa. Vissa människor bryr sig inte om att de kan
”dräpa” andra.

Från tankar om att vi vill ha nödvändiga förändringar 

I Las Palmas trivs jag bra, sjöng kusin Klenodi.
Vet egentligen inte i hur många år han har sjungit på sin balkong.
Jag tror han köpte sin lägenhet för 10 år sedan, men han har nog bara sjungit på balkongen de senaste 7 åren. De första 3 åren låg han mest på playan och grävde i sanden efter fina visor.
Själva lägenheten ligger i skuggan bakom högre hus så den är aldrig varm och blommorna och osten trivs bra. En morgon när Klenodi sjöng en spansk vaggvisa på balkongen kände han att det vore gott med frukost så han avslutade sången mitt i andra versen. Där nere på gatan slog trafikljusen om till rött samtidigt som Klenodis äggvatten började koka. Från hallen hördes ytterdörrens ringklocka och han gick fram till dörren i sin gröna morgonrock. Det var grannfrun som mycket upprört skrek ”Du kan ju förfa… inte sluta att sjunga mitt i sången när jag fyller år”. Klenodi som var en god man föreslog att hon kunde komma in och hjälpa honom med strumptvätten medan ha satt på badkarskanten och sjöng klart. Fast först ville han äta upp sina ägg som snart var färdiga och hårdkokta. Grannfrun smälte förvånansvärt snabbt och hämtade sin gräddtårta. Ingen av dem hade gallbesvär så de började med äggen innan de åt upp gräddtårtan. Klenodi hade aldrig ätit så god grädde, men funderade lite för sig själv om det inte brukar vara något annat än bara grädde i en gräddtårta. Det blev ett väldigt firande i Klenodis kök och plötsligt hämtade han en inneboendes sherryflaska som de delade på. Vi kanske skall gå ut på balkongen och sjunga tillsammans föreslog den ena av dem. Det låter bravomisso sa den andre, men vi får inte ramla ner sa grannfrun med fuktiga ögon. Nej det får vi inte, sa Klenodi med tårar och grädde rinnande nerför kinderna. Sången blev vacker tyckte de båda, dagen därpå skilde sig grannfrun, på torsdagen gifte de sig och nio månader senare köpte de en gemensam lägenhet utan balkong i ett av de höga husen som hade skuggat Klenodis lägenhet. Och vad jag vet så bor de inte kvar där än i dag.

Från tankar om att sång kan ställa till det, men är oftast bra i längden   

Jag försöker komma in i litteraturens mening
bland svullna vokaler och skygga konsonanter.
Snubblade visst till på ett felvänt kommatecken
fick fotfäste på sidnumret som fanns på plats.
Så tar meningen åter sats mot en ny punkt,
på vägen dit ett lätt illamående och en sliten handske.
Hur formas en mening så att den passar nästa mening

eller hur kom den förra meningen just före den skrivna.
Det är trångt mellan konsonanter och dagisbarnens gungor
tar leken slut innan meningen förbereder sig för att sätta sig.

En bra mening håller liv i litteraturen och i läsaren
så att inte boken slår igen trots att det finns mat kvar.
En tom bok är en meningslös bok med kort handling,
för att den ändå skall få lite pondus så är den inbunden.
Ett förlag som inte letar efter nya meningar är ett förlegat förlag.

Från tankar om att det finns en mening med en bra mening