Varför smakar matsäcken bäst vid kanten av en sjö eller ett hav.
Det måste finnas något lugnande med vatten som inte en blommande äng klarar av.
Eller är det bara själva skönheten i vattnets yta.
Eller kanske en samhörighet med kroppens stora vattenmängd.
Eller är det en vana/ett socialt arv som vi fått med oss via föräldrarna, vi går till Rallsjön inte till ängen bortom storskogen.
Eller spelar inte just matsäcken någon roll, det är bara utsikten som lockar och själva ”maten” smakar egentligen lika bra på vackra ängen.
Det finns kanske en önskan när du sitter vid en sjö/ett hav att få komma vidare och ta del av hur det är på andra sidan.
Att sidan mot vattnet är fri innebär ju även en trygghet, det finns ingen risk att bli överraskad av en fiende eller ett vilt djur, alltså en nedärvd kunskap som så ofta styr oss.
Är klimatet lämpligt så kan vi ju även lockas av att ta ett bad före matsäcken eller försöka fånga en fisk när vi är mätta.
Vad som finns under ytan i sjön eller i vårt undermedvetna blir nog på ett sätt ett mysterium.

Från tankar om att jag kommer att fortsätta söka vatten och inte bara vid törst