Jag vet en kvinna:
På jobbet är hon effektiv och levererar alltid med en hög kvalitet.
Samtidigt sprider hon värme och trivsel på arbetsplatsen.
Hon jobbar inte gärna övertid och
karriären gör hon i familjen.
Hon älskar sitt jobb,
men den stora drivkraften och passionen är att få vara
närvarande i familjens centrum så mycket som möjligt.
Hon är klok och förstår att tiden med de
växande barnen aldrig kommer tillbaka varken för henne
eller för de små och att den aldrig går att ta igen.
Hon har varit stark nog att inte falla i politikernas
eller journalisternas gillrade kvinnofälla.
Hon säger ”skulle jag få dåligt samvete för att jag prioriterar
utvecklingen och tryggheten för mina barn mycket högre
än att nå en högre position på jobbet”
Jag tänker dessutom på det samhällsnyttiga värdet av att
våra barn får värme, stöd och närhet från sina föräldrar
på deras ändå slingriga väg mot en stabil vuxen medborgare.
Någon tänker då, vilken roll har hennes man.
Vad jag förstår så har de tillsammans valt sitt sätt att leva.
Fast jag är inte riktigt säker på det.
Jag undrar om denna starka, ödmjuka kvinna skulle låta sig
prioritera bort det hon tycker är viktigast.
Från tankar om att göra karriär i det lilla (fast stora)
