Ölet som vaccin

På det lilla bordet står det en nästan full ölflaska och väntar på vaccinet.
Nej, jag menar, väntar på att någon levande skall dricka upp den.

I natt skall Tegnell vrida fram klockan så att alla ser visarnas förändring.

Idag var grannen i Strängnäs, försökte bli vaccinerad, som en riktig Stockholmare
gärna gör i Södermanland men, vårdcentralen var lördagsstängd så han tog
en pizza i hamnen istället. På hemvägen slog han rekord på motorvägen.
Ja, han rapade 13 gånger per mil efter vitlökspizzan med hamnsmak.
När han kom hem körde han igenom häcken utan att rapa framför sin
grannes dörr.   

Nu gäller allt sa kvinnan på dansgolvet och sökte jobbet i receptionen.
Hon var född Sara och medan åren gick så blev hon klokare och äldre.
När hon äntligen blev så gammal, så hon inte behövde gå själv hade hon
svårare att köpa julklappar, men alla anhörig lovade att köpa egna klappar
till granen och sig själva.

Från tankar om att varje vaccindos gör lite ont 













 

Siv Lets Dance

Vår nya granne, Siv Lets Dance knackade på staketet och undrade om vi kunde bjuda på en kaffe, gärna med en skorpa. Efter det kafferepet firade vi alla helger på familjesal i Öredums sjukhus. Siv var inte bara granne, hon hade även en man, ett körkort och för korta kjolar. Däremot var hon arbetslös till yrket, men höll ordning på rabatterna i kvarteret och skällde på brevbäraren på fredagar. Siv Lets Dance hade en mor och även en man. Det var hennes man. Han var brevbärare och det var han som Siv skällde på när det blev fredag.

På deras bröllop hade de en präst som höll i ceremonin på ett bra sätt och båda är fortfarande gifta. När vi nu ser fram emot helgens slut så är vi oroliga över alla sjuka virusdemonstranter. Det som utmärker gruppen är rädsla, ensamhet, avsaknad av föräldrar, lust att använda våld i skydd av andra och allt blandat med utebliven intelligens.
Visst är livet ojämlikt för de stackarna.

Från tankar om att grannar som Siv behövs i alla kvarter  

 

Biosalongens saknad:

Jag saknar biosalongen.
Inte de mjuka stolarna.
Filmen är inspelad här hemma.
Långsam med tid att reflektera mellan kommentarerna.
Precis som jag tycker om.
Orkar inte att titta så länge i hemmafåtöljen.
Stänger av och ser lite på fotboll.

Varför orkar jag inte.
Känner mig onyttig.
Du är ju pensionär under pandemin.
Nej, jag saknar biosalongen.
Där går jag inte iväg och köper en korv med bröd.
Filmen är ju bra och ändå...
Kommer de att bli ett par?
Filmen heter ungefär ”Det blir bra till slut”.
Fotbollen är inte jämlik, ett lag för dåligt.
Så hörs en helikopter i marsmörkret,
ikväll igen.
Filmen är inte spännande, men ändå spännande.
Som att fiska, efter tre timmars väntan,
få se om de inte blir något efter två timmar till.
Tänk att få sitta i biosalongen och veta att här skall du sitta tills allt är slut.
Det är kvalitet utanför Coronan.
Skall jag se slutet nu,
eller lägga mig med boken om floderna.
Så blir det reklam och
en kvinna svävar som en fiskmås över strandängen.
Början på filmen var tragisk.
Tragiken lever med som ett födelsemärke i livet.
Så kommer sportnytt och Zlatan tillsammans.
Kom ni ihåg vad Sverige spelade bra efter att Zlatan slutade.
Men visst är det kul att få se stora Z.
Huvudpersonen i filmen är inte lätt att leva med.
Men, det blir nog bra till slut.
Får se det imorgon.

Från tankar om att en bra film skall ses i en bra biosalong

Trädens glesa liv

Under pandemitider märker vi så tydligt
hur långt det är mellan träden och
ändå försöker grenarna få kontakt,
när de sträcker ut sig i medvinden.
Nej, de får nöja sig med att mossan
försiktigt och vänligt gnider sig mot stammen.
Rötterna sneglar nyfiket upp.

En yngre kvinna gick längs ån, utan att ha bråttom, trots att hon kände sig så ensam och på andra sidan gick ett par, som bara såg varandras skuggor i snön. När en båt passerade med sin besättning i åns vandringsriktning vinkade hon försiktigt efter en taxi. Den stannade inte, kanske kom ratten ihåg att hon sprungit iväg mot centrumbaren istället för att betala för några dagar sedan. Hon fortsatte därför sin promenad och får då se hur hennes far vinkar ivrigt från båtens kajutatak. Hon springer ikapp båten och slänger sig i pappans armar. Så tuffar båten ut ur ån och vattnet blir allt större ut mot havet. Målet för resan
finns i framtiden, men ingen vet när.

Från tankar om att träden har små utrymmen att agera själv  

Demonstranternas julafton

Det är mycket nu, ändå finns det inget att göra.
Kan det vara så, kan man säga (skriva) så.

Det aktuella just nu är det här gänget som demonstrerar mot verkligheten, kunskapen och som menar att våra coviddöda vänner borde ha botat sig själva med vitaminer, meditation och analmassage.  Demonstranterna är en vilsen och handikappad grupp utan självförtroende. Många vill låsa in dem, men egentligen behöver de nog mycket hjälp innan det är för sent.

Det är inte mycket nu, och ändå finns det mycket att göra.
Så kan det vara.
Det var roligare för några veckor sedan när man kunde skotta snö. I lagom mängd förstås.
Så rullar snöbollen vidare och blir allt större tills den möter värmen och gråter sönder.

Från tankar om att:  vad säger demonstrantens morfar om sitt barnbarn  

Livets dans är svår

Vi spelade kula idag.
Det var EM i kula, ja kulstötning.
I vårt lag var de bara debutanter och immigranter.
En kom långt  bortifrån från öster, en från väster.
Fortsätter man längre fram så kan man träffa båda två samtidigt.
En del har munskydd, till och med i TV.
Precis som vi skulle kunna bli smittade via Tv:n, inte ens i
direktsändning kan de väl smitta.
Så går dagarna framemot påskens ägg och alla sprutor är förseglade.
Åter en fin insats i kvällens talangfulla längdhoppare, greken gladast.

Nere i byn hade solen gått ner för länge sedan.
Valdemar skulle gå på dans i parken.
Han hade tagit ett glas gin med lite tallbarr i för att slappna av.
Det är inte så lätt att våga bjuda upp de fina flickorna.
Inne i parklokalen var det för hög musik för Valdemar.
Han gick fram till en vakt och sa att han kunde få ont i öronen.
Vakten sa att de flesta vill ha så hög musik och så sa han att
Valdemar kunde få två av hans skumbananer att placera i hörselgångarna.
Först ville dock Valdemar se hur det såg ut. I spegeln såg han hur skumbananerna
tittade ut. Det kändes inte bra inför dansens uppbjudningar, men då
kom han på att han kunde fälla ner kepsens öronlappar.
Så gick då Valdemar fram emot kvällens finaste flicka. Redan här gör han det
klassiska felet, varför gå framtill den finaste. Det är ju hon som kommer
nobba de flesta killarna i kväll.
Denna start fick Valdemar att lämna dansen och gå hem till sina ostbågar.
Där hemma blev kvällen fin, ja finare en den finast flickan på dansen.
Efter ostbågarna i kvällsbadet tänkte Valdemar att han ändå hade det
rätt bra i jämförelse med de i Vetlanda.

Från tankar om att dansen kan ge utanförskap

Sjöstugan

Är det här verkligen rätt väg.
Beror ju på vart man ska.
Hem naturligtvis, jag är trött.
Då fortsätter vi framåt.
Bara vi kommer genom leran.
Ibland längtar man efter asfalt.
Eller kanske en båt.
Där framme tar visst vägen slut.
Tog du med dig stövlarna?
Ska vi vända om eller följa stigen till fots.
Tror att hemmet ligger där borta.
Då tar vi oss vidare i stövlarna.
Jag har skoskav och diarré.
Knappast skoskav i stövlar.
Där borta är huset.
Det rör sig.
Verkar ligga i sjön bredvid näckrosorna.
Huset ligger visst på en pråm.
Visste du inte det när du köpte huset?
Nej, men det var lite konstigt,
för de visste inte hur stor tomten var.
De sa bara att det var en fantastisk sjöutsikt.

Från tankar om att det som göms bland löv kommer fram i sjö