När jag tittar ut över sjön ser jag en ensam ko på andra sidan.
Hur kan den ha kommit dit? Jag som har suttit här i många timmar
borde ha upptäckt denna jättelika ko, stor som en afrikansk elefant.
Jag tar på mig dykardräkten och simmar över till andra sidan.
När jag kommit halvvägs kommer jag på att jag inte tog med någon
matsäck. Vänder ändå inte hemåt, tiden är för värdefull.
Jag tittar upp och känner botten stöta i knäna och hungern kommer ifatt mig.
Stranden är välasfalterad ner till vattenytan men, det finns inge kiosk i närheten.
Jag ser inte kon i närheten, men känner doften av kobaja.
Då hör jag ett våldsamt ljud från en råmande ko, marken skakar, jag rusar ut
i vattnet utan baddräkt och simmar snabbt ut i sjön. Då rusar en
väldig ko mot mig, vågorna slår mot mig och jag hinner inte känna
min sista stund då jag trampas sönder mot botten.

Från tankar om att i dessa tider går det inte att koppla av

Livet är som ett vulkanutbrott.
Först mullrar det lite för böterna vid felparkeringen.
Sedan skakar det när den ser hur stor den är.
Därefter ångar livet av ilska och det börjar ryka ur öronen.
Så spyr det ut galla som en lavaström nerför byxorna.
Livet tar plats i sista sängen och drar lavatäcket över sig.

Från tankar om att livet är väl ändå längre än ett vulkanutbrott, - JA

Precis efter att Glassbilen hade passerat gifte hon sig.
Det hörde väl inte direkt ihop med Glassbilen, men det
var den som man nu för tiden satte klockan efter.
Hon heter Asta C och hennes nye man heter Sture D.
De hade bott ihop sedan juletid, jobbade i samma stad
och båda tyckte om varandra. Nu skulle de köpa en eller
två gemensamma sängar. Sture var van att sova med
strukna eller manglade lakan, men för Asta var den som
låg i sängen viktigare än lakanen. Däremot ville Asta gärna
äta frukost i soffan, utom kaffet som var för dyrt.
Asta hade en hund, Sture en bil, båda hade nu tid hos
folktandvården för undersökning. När de hälsade på
tandläkaren så log han och det kändes konstigt att han
inte hade några egna tänder kvar. De hade båda fina
överkäkar. Därefter tog pengarna slut så de beslöt att
jobba över nästa vecka. Båda var intresserade av vulkaner
och ville åka till Pompeji till påsk. Med Stures bil kunde
de åka de 350 milen, men de kom på att när de skulle
vara framme så behövde de åka tillbaks för att hinna
hem till jobbet. De beslöt att vänta med resan och skaffa
barn så länge.

Från tankar om att leva ihop är ett jobb i sig

Den etiopiska kamelen låg på playan och solade sin mule.
Bredvid lekte en pojke som heter Hans med sin nallebjörn.
Alltså en människopojke och två djur, som alla ville bada.
Ingen av dem brydde sig om att försöka bli fint bruna,
däremot var de rädda för att få hudcancer och då är det
naturligtvis bättre att vara under vattenytan.
Då kom kamelen på att han hade glömt sina badbyxor hemma
i Sahara och tog en taxi ner till shoppingcentret.
Pojken och nallebjörnen spelade strandtennis på stranden
under tiden, medan vågorna blötte ner deras fötter/tassar.
Till slut kom aldrig kamelen.

Från tankar om att playa ner sig

Det var en gång en tid fylld med sommar, när T-shirten blev svettig, huden kakaobrun och badkläderna torkade fort. Vi tror nu att det var åtta år sedan och det var rea på fläskkotletterna i ICA. Då hade vi inte hunnit ta körkort, men vi hade stora ostsmörgåsar när vi satt i baksätena. Till dem dracks det pommac och lättöl. Genom bakrutan vinkade vi till alla som gick förbi på trottoaren. Elsa hade på sin blå och hennes bror de röda ovanför skoöverkanten. Vad vi skulle göra på kvällen var inte bestämt, men något som kanske skulle bli aktuellt var att grilla fläskkotletter vid sjön. Alla var förväntansfullt. Senare märkte alla att kotletterna var på grillen och de såg goda ut fast de liknade pappas stövlars gummisulor. Till biffsulorna fick vi potatischips och veta att den nya läraren hade familj och radhus.
Men det var då.

Från tankar om att det inte går att bara tänka tillbaks, tänk nu

Nu förbereder vi oss för något vi inte vet.
Något som ändå kommer.
Vi måste hålla ihop och ta ansvar för oss själva och andra.
Krisen finns, men också vi själva.
Regelverket som förändras hela tiden skall vi alla följa.
Ha mod!

Från tankar om att vi måste bry oss

En tröst från amerikanen Diamond:
”Virusets dödlighet är begränsad, men klimatkrisen kan döda oss alla”
Vi behöver alla en tröst i nuet, framtiden tar vi hand om senare.
Bara vi inte glömmer bort klimatet när virusstormen lagt sig och alla önskar lugn och ro.
Nästa steg kräver mer än nytvättade strumpor och ett innerligt djup.
I många familjer finns flera bilar, där bussen går förbi varje kvart.
Skall vi ha det så? Är det bilskam, eller är det bara flyg- och moppe-skam som gäller, ikväll blir det många våfflor, kanske våffelskam, tänk på all el som våfflar förbi, vi skall inte skoja om klimatet, det regnar ändå och blir allt mer koldioxid i luftvägarna och naturen tar stryk.
Nä, tacka vet jag Corona, detta vackra namn, som har ryckt upp oss ur den slumrande verkligheten, det skapar kreativitet, medmänsklighet och engagemang.
Ändå vill vi vara utan dig Corona.

Från tankar om att vi vill bli av med både Coronan och klimat (som förstör, alltså)

Mellan tummen och pekfingret, finns ett hålrum, redan från födseln.
Därefter startar jobbet med att fylla hålrummet på ett ansvarsfullt sätt.
Men kan det lilla barnet vara ansvarsfullt.
Ja, men den skall ju värderas på just ett barns äkta nivå.
Det lilla barnet blir ett stort barn och får se sitt eget barns barn.
Så blir det dags att utvärdera hålrummet mellan tummen och pekfingret
medan livets skymning sänker sig ner i horisontens kaffesump.

Från tankar om att livet plötsligt har gått fort

Vägen går rakt fram mot den stora eken där Uno numera
bor med sin mor på grenen under. Det började med att
Unos syster fick en liten bebis i julklapp, nej men det var
i juletider, likt en klapp som lilla Svea dök upp. Svea älskade
julgranen direkt och blev bra kompis med tomten.
Efter att åren rullade på så blev Svea allt äldre och skaffade
jobb i Konsum. Hon blev snart en av ortens bästa expediter
och hemma satt hennes sambo vid köksbordet och jobbade
hemma med sina siffror. Han hade fötterna i en balja, som
innehöll vatten och kemikalier för att få bukt med sin fotmossa.
Dessa problem hade han sedan högstadiet efter en stor
förlust i en handbollsmatch i gymnastiken på 90-talet.
Hur Uno kom upp i Eken är det ingen som vet, utom de på
brandstationen.

Från tankar om att en bebis kröp på ekparketten

Solen sken idag och snön låg prydligt på Gotland enligt rapport.
Någon blev så förvånad så att han tappade byxorna i snömodden.
Längs väggen ner till havet satt fåglarna på rad och sjöng sin sång.
Båten över till den andra sidan fick bara ta ombord 500 personer,
men så kom de på att de inte var en båt utan ett transportfordon.
På båten kunde de äta köttbullar med lingonsylt under potatismoset.
Alla blev mätta på den långa restiden och alla böcker tog slut vid Landsort.
Solen hade nu gått ner sig i havsvågorna och långt där framme var vi framme.
Sture ville ha ha mer köttbullar, men vi andra avrådde med tanke på
den hala landgången med ost, tomat och sallad.
Min tandläkare rekommenderade att jag skulle spola tänderna med
lättsaltad spenatsoppa. Så ni vet.

Från tankar om att i varje resa finns det en resenär

Vad är hett idag, när kylan finns kvar i skogen.
Det som är hett idag blir ofta svalt i morgon.
Så är det ju även för oss vanliga människor.
Den där skålen som man fick efter moster och
hamnade i skåpet blev 10 år senare plötsligt
jättesnygg och hamnade på finaste byrån.
Själv är det lite svårt att man skall bli så mkt.
finare om tio år (om man lever)
Uno Sköldpadda sitter just och tittar på Talang
i TV. Själv var han med i tävlingen förra året i
klassen ”årets torraste sköldpadda”. Det blev
en utklassningsseger för Unos farfar Stege
Sköldpadda som hade suttit i solen två månader
före tävlingen. I går köpte Uno en ny cykel med
ett nytt ramavtal, som innebar att om han skulle
cykla fel så slapp han självrisken. Mycket förmånligt
sa säljaren från innerstan. Idag får man ju betala
extra för pakethållare, ringklocka och stänkskärm.
Snåle Torstens cykelhandel har börjat betala
extra för framhjul, sadel och medvind. Tokigt!
Idag är det färdigcyklat.

Från tankar om att idag cyklar vi, imorgon åker vi cykel med annan effekt

Vi ser dig sa de två dansarna på dansbanan som var utomhus, nära vattnet.
Flera åskådare var rädda för att vinden skulle ta tag i deras kläder, de hade
nämligen varsin huva som kan vara blåskänsliga. Igår var de tre personer som
blåste i vattnet, så illa så att de blev blöta. Många höll andan säkert i 20 sekunder.
Imorgon skall 3-4 till blåsa i sjön om de inte byter kläder. Vilken dans det gäller
vet vi inte, men den fungerar bättre inomhus tror vi, som brukar titta på.
I soffan sitter några kändisar. De är med i någon typ av lek som normalt passar
till 8-10 åringar. Orsaken till att de är med är helt ekonomiskt. Den som syns
ofta i TV får mer betalt. De måste dessutom vara glada och intresserade när
de deltar i spektaklet. Tur vi inte jobbar som kändisar.
I virusets spår: Från nu skall man koncentrera sig på de äldre, känsligare så nu
kommer karensdagen tas bort. Nja, läget är allvarligt och vi skall inte raljera.
Glöm nu inte att tvätta händerna ofta, försök att inte röra ansiktet och stanna
hemma om du blir sjuk.

Från tankar om att ibland går både bron och budskapet fram

Blott en dag, en dag med nya virus, ropar ledaren mitt under konferensen.
- Vad skall vi göra ropar vi då, kan vi åka till Barbados eller krypa in i en garderob.
- Inte vet jag svara ledaren, jag är ingen gud inte ens läkare, vi får titta i glaskulan.
- Men vem har svaren, kanske vår Stefan Löfven, men han har nog inte kört slalom
i Italienska bergen.
- Nej nu tycker jag vi tar ledigt tills virusen tar slut skallar ledaren. Hem med er!
- Men du bossen, du kan väl skicka ett sms när vi får börja jobba igen, jag lovade
ringa upp en kund.
- Ja vi hörs i framtidens gråa dimma, hur djup den är vet ingen idag, vi får se när
fågelsången når fram.

Från tankar om att i varje kris finns det ett slut

En liten myra kravlar sig nerför trappan till undervåningen.
Den har lovat ta disken i dag. (Men vart vet ingen)
Nu har den bara fyra trappsteg kvar, men ser sliten ut.
Förra veckan var det en humla som gick nerför trappan .
Den skulle deklarera och behövde datorn där nere.
Då fick vi se att den fuskade och försökte flyga ner de sista stegen.
Det är sådana försök som skatteverket ogillar.
Myran verkar i alla fall ha tagit sig ner, möjligen att de hoppade
ner på slutet. Nu för tiden kan man inte lita på något djur,
men säger man det högt så blir man säkert kallad för djurrasist.

Det är alltid tufft att gå rakt på mål. Många målburar är väldigt
hårda och det räcker sällan med en välfodrad kavaj. En spelare
från insektsriket fick lov att avbryta karriären utan att veta
varför.

Från tankar om att göra det rätta på ett acceptabelt sätt

Vad är svenskt sa Artur och spottade ut körsbärskärnan genom häcken.
För något år sedan var hela Sveriges politiker- och journalistgäng helt
övertygade om att det inte finns ”något svenskt”. Alltså alla jordens människor
tänker och gör på samma sätt, ordet kultur skulle alltså inte behövas.
Vi var många som först skrattade glatt innan vi gick över till att sucka djupt.
Idag såg vi en familj med en liten dotter (8 år) som plockade plastskräp
efter kanalkanten. Vi hyllade dem, de log svagt och så tog vi fram våra
munspel och hyllade dem. Vi grät alla och kanalen såg blötare ut än någonsin.
På andra sidan kanalen stod några ursvenska ungdomar och visade nyanlända
att det gick bra att slänga MackDånalds förpackningar ner mot kanalen.
Det såg mysigt ut när de likt barkbåtar seglade ut mot mitten av farleden.
Vår nya jacka blåste upp sig i vinden, vi blev maffigare än tidigare, ljusen
hos grannarna hade inte slocknat, de tittade antagligen på Mello med chips
och melonklyftor, som droppade ner på parketten, så ringde de och la sin röst
i telefonsvararen medan natten närmade sig som en Atlantångare river upp
vågor på väg in i kanalen.

Från tankar om att den svenska kulturen lever

Pinöt hade aldrig åkt tåg i sitt tidigare liv.
Nu var det dags med småfranska och jordgubbsglass.
Utanför stationen var grönsaksmarknaden stängd,
men Pinöt var ändå inte nedstämd och bestämd över
att fortsätta resan, som inte hade startat. Om man
inte räknar med sträckan från sängen till stationen.
Vädret skulle bli regnigt och fint på resan och väskan
var packad, precis som Pinöt var i lördags.
Nu syns tåget komma på rälsen i kurvan där fru
Larsson bodde tidigare. Fru Larsson brukade jobba
extra med biljettförsäljning både på SJ och vid
chokladhjulet på pensionärsfestivalen. Numera är
hon oftast kvar i sängen och njuter fram till lunch.
Sängen är nyköpt, den var dyr och Fru Larsson
tycker att den därför bör användas flitigt.
Medan Pinöt knöt skosnöret på vänster sko for tåget
vidare åt vänster. Nu skall Pinöt planera en ny resa
inför nästa år. Hade resan blivit av hade Pinöt inte haft
kvar nöjet att åka tåg för första gången. Så allt gott!

Från tankar om att resor har redan gjorts och finns kvar

Farmodern återvände till Skövde i Sverige.
Hon var privatchaufför till en man som hon var gift med.
Varifrån kom hon egentligen undrade prästen.
Långt bakom sista radens kyrkbänkar syns huset, när kyrkporten är öppen. Sa någon.
Ja, men vilket land kom hon ifrån när hon återvände.
Ångermanland sa någon och skrattade så käken gick ur led.
Prästen blev arg och stoppade en psalmbok i mun på någon.
Så fortsatte det på samma sätt under helgen tills helgen tog slut
och även alla inblandade.

Från tankar om att återvända från något

Auktionen fortsätter och de finns inte många pojkar kvar.
Klubban slog i bordet och pengarna flöt över ängen.
Det var en ful matta till ett bra pris, men var skall den vara.
Kanske under båtmotorn där den ligger och väntar på nästa säsong.
Så gick den bort för 400 och kom aldrig igen.
Händerna i luften, är det sommargympa, nej auktion i byn.
Pengarna är slut och vi är hungriga på korv, men de tar inte kort
och frimärken finns inte i byn.

Från tankar om att en båtmotor behöver en båt och en kapten

Alla kan inte vinna sa Franz och tog en fika under 100-meters loppet.
Typiskt Franz att inte försöka, men trots allt eller p.g.a. just det så mår han bra.
Franz jobbar som insamlare av information från något viktigt. Han är 35 år och
bor hemma hos sig själv. Han har inte hund men egen tandborste i badrummet.
En dag när Franz skulle börja med simhopp fick han först inköpa ett par badbyxor.
De blev gröna och snygga. Han tog med sig stegen till badhuset. Det blev problem
med att få ta in stegen i bussen, men Franz kom på att han kunde tillsammans
med någon annan hålla stegen nedanför bussfönsternas utsida. När han sedan
kom in i bassängrummet undrade alla över stegen. Då fick Franz syn på att det
fanns en trappa upp till hopptornet och tog sig ursäktande över pannloben.
Franz blev aldrig någon bra simhoppare och vi andra undrade om han hoppade
någon gång. Däremot badade han bastu som en finländare trots att hans pappa
var tysk.

Från tankar om att den som inte vill göra karriär, mår oftast bäst