Jag försöker komma in i litteraturens mening
bland svullna vokaler och skygga konsonanter.
Snubblade visst till på ett felvänt kommatecken
fick fotfäste på sidnumret som fanns på plats.
Så tar meningen åter sats mot en ny punkt,
på vägen dit ett lätt illamående och en sliten handske.
Hur formas en mening så att den passar nästa mening

eller hur kom den förra meningen just före den skrivna.
Det är trångt mellan konsonanter och dagisbarnens gungor
tar leken slut innan meningen förbereder sig för att sätta sig.

En bra mening håller liv i litteraturen och i läsaren
så att inte boken slår igen trots att det finns mat kvar.
En tom bok är en meningslös bok med kort handling,
för att den ändå skall få lite pondus så är den inbunden.
Ett förlag som inte letar efter nya meningar är ett förlegat förlag.

Från tankar om att det finns en mening med en bra mening