Att fånga vårens barr från stuprännan
medan kaffet rinner igenom bryggaren
får varje soldat att rodna märkbart.
Det spröda axet på fältet där slaget stod
har sträckt på sig och långsamt mognat
bland splittret från slängda handgranater.
En dag går rodnaden över i skam, förtvivlan
och ångest och de skadade förblir dina
motståndare, men den värsta fienden blev en del av dig själv.
Hur drabbas då de som bestämt att du skall
bära ditt gevär? Kanske samvetet når ikapp en dag,
men allt är då redan förbi.
Från tankar om dessa förödande handlingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar