Pendeltåget far skrattande söderut:
Jag ser en färgad man i blå jacka med huva och med nerdragen blå mössa med svarta prickar på.
Det är skrattet som gör att jag uppmärksammar honom. Han skojar med sitt barn som sitter i sin barnvagn och får betalt med den lille(a)s fantastiska skrattsalvor. Jag kan inte se barnet och vet alltså inte dess hudfärg eller kön. En undran växer fram, går det att skilja på skrattet från ett färgat och på ett vitt barn.  Skrattar små barn med olika kön på samma sätt? Skulle tro att barnskrattet är globalt och könsneutralt, men vet ej.
I alla fall finns det ytterligare en barnvagn bredvid den färgades och tydligen sov ett barn i den ända tills skrattet väckte hen. Dennes pappa lämnade sätet och även han var från ett annat land, men inte
så mörk, kanske halvfärgad. Den halvfärgade pappan steg upp för att trösta sin lille(a) och den färgade pappan bad om ursäkt för att de hade väckt det andra barnet. Allt kändes så varmt och behagligt i detta pappa-barnmöte allt medan tåget fortsatte söderut genom den snålkalla, halvmörka
januarieftermiddagen.

Från tankar om barnskratt