Solrosorna speglade sig i flygplansvingen över vinodlingarna.

Vinet väntade på att komma i sina glas och visa sin eleganta smak för ägaren.
Kvinnan hade nya glasögon som matchade den korta klänningen med sina ben därunder.
Mannens rutiga väst påminde om en misslyckad pytt i panna och hans byxor var pinsamt för långa och följde efter honom när han skulle smaka på brödet till vinet.
Utsikten var fin, men själva huset hade inte mycket mer än några väggar och det var mer ett renoveringsobjekt än ett hus. Brevlådan (den egna) var ändå snygg och låg i samma by som huset.
Så kom den rutiga västen ut på terrassen, han såg ut över vinplantorna, de fyra utedassen och garaget med hans tågbana. Efter kom de nya glasögonen, hon log när hon såg grannen lämna utedass tre, ropade ”finns det något papper kvar” och skålade åt brevbäraren som kom gående med åsnan knäandes med julposten.
Mannen manade till försiktighet åt sin vidlyftande kvinna som hade hyrt honom över vintern.
Han mumlade surt ”har du inte läst hyreskontraktet” Jo, svarade hon, men jag glömde just självrisken.

Från tankar om att även en god utsikt inte är allt