Gitarren står lutad på golvet mot den lilla bokhyllan med kokböcker.
Jag har i många år övergivit dig, men nu i Coronatider finns plötsligt tiden tillhands.
Ja, jag vet att tiden har funnits även tidigare och det endast handlar om prioritet.
Men var finns noterna eller rättare sagt, boken med ackord till de sånger som min
far hade lärt sig att spela och sjunga.
Jag gick en gång på en utbildning där L-O var en av eleverna. L-O kom från Nyköping och
kunde både sjunga och spela gitarr. Jag blev avundsjuk och bestämde mig för att köpa en
gitarr. Det blev en Levin. Vi övade tillsammans, gitarren och jag, fingertopparna värkte och
slutligen kunde även jag spela de sånger som min far en gång hade gjort. Så tappade jag
intresset och nu står du där. En bekant som är musiklärare säger att det är en bra gitarr.
Gjord före den tid då Levingitarrer massproduceras. Men var är ackordböckerna, kan
de ha hamnat inuti en av kokböckerna, de kanske står där inne vid en inbakad kålpudding
från Sicilien med en potatiskaka, valnötter, kapris och en sås med smak från lavendel,
kryddnejlika och konjak. Jag går fram till böckerna, stoppar in näsan bland litteraturen,
men känner ingen hjälpande doft av rätten ovan.
Jag lägger mig i soffan, trött och medtagen, de gångna nätterna har avslutats för tidigt
och behovet av sömn har inte fått plats bland de sovande timmarna. Tar fram ett antal
timers och får liv i den mindre TV:n. Söker mig fram längs kanalerna tills jag kommer fram
till en sluss. Där tar jag vänligt emots av slussvakten. Hon har en skepparkrans i fina vågor
och hennes överarmar är kraftiga och kurviga. Någon ropar till henne, ”Berit” lossar du
tamparna och jag lämnar slussbassängen. Så somnar vi i soffan och vinden har avtagit i
styrka. Ännu en dag utan symtom och min kurva är inte för brant.

Från tankar om att imorgon återvänder jag till gitarren och googlar ackord