Har just en potatisgratäng i ugnen. Tror det är min första
i det här livet. Hoppas att den inte blir för salt, hade kanske
för stora hål i saltkaret.
Livet är ungefär som en potatisgratäng. Lager läggs på lager,
och så gör man samma sak igen. Ibland behövs det krydda
för att få extra fart på livet och slutligen hälls det en massa
vätska över det precis som det årliga badet på Gran Canaria.
I det där havet brukar man få dela vattnet med en del knölar
och det får mig att tänka på potatisknölen, som alltså är den
delen av potatisen som är under jord.  
En stor skillnad är ändå att potatisen gräver vi upp ur jorden för
att använda medan vi istället gräver ner den använda människan.

Från tankar om gratängen i våra liv