Fårö kyrka
Vinden är kylig, men solen försöker värma kyrkkön.
Det är invigningsceremoni med konsert för Bergmanveckan.
Vid altaret står Bertil Gueve och citerar en Ingmar Bergman-text.
Ni vet den Bertil som spelade Alexander i ”Fanny och Alexander”.
Plötsligt hörs ett litet barns gnäll och ointresse. Man märker hur
publiken störs och blänger mot mamman.  Sedan ytterligare ett
antal ljud från barnet. Mamman stannar kvar med barnet i kyrkan.
Jag tappar koncentrationen från texten och funderar på hur mamman
kan vara så respektlös mot alla vi andra.

Det finns en klar tendens till att allt fler föräldrar tror att ett
barn inte förändrar tillvaron. Att de kan spendera fritiden som
tidigare och att det är en rättighet att ta med sitt barn på alla typer
av evenemang. Övriga bör anpassa sig efter ”vårt barn”.
För mig är det att sätta sig själv i centrum och att inte bry sig om
sina medmänniskor. Tror inte att en tvååring kan uppskatta en
Bergmantext och att avsaknaden av texten kan påverka framtiden.

Nu åter till kyrkan. Jag får reda på att barnet är son till Bertil. Nu
blev det plötsligt svårt. Det lilla barnet som såg sin pappa där framme
ville få kontakt med sin far och mamman ville höra och se sin man.
Är ändå tveksam till barnets medverkan, men som alltid är det mycket
som man har åsikt om utan att veta hela sammanhaget. Känner också
att det säkert hade varit bra om alla missbelåtna i kyrkan hade känt till
familjerelationen.

Hela ceremonin med fin musik och tal var en höjdpunkt och incidenten
med barnet påverkar inte helhetsintrycket.

Från tankar om att ett härligt litet barn kan vara störande