Den lågmälde ICA-handlaren blickade ut mot sina hyllor med de sista flingpaketen.
Det fanns en stor portion av vemod i både blicken och i kroppens djup.
Han hade haft sin affär redan på Olof Palmes tid och på övervåningen fanns det två
rum och kök som han hade delat med sin Alice under dessa år.
Förr hade han kollegor i många byar runt omkring, men efter att tiden rullat på så
blev han allt ensammare som handlare i trakten. Det berodde naturligtvis på att många
hade flyttat in till stan och de som bodde kvar hade blivit så mycket rörligare så de passade
på att handla när de var i närheten av tätortens stormarknader. Hur många gånger
hade man inte hört hur de som bodde kvar och hade sommarhus i närheten sagt ”vi
borde handla mer i vår butik”.
I dag var det den sista dagen för ICA-handlaren att låsa upp dörren till affären. Det skulle
säkert rent ekonomiskt bli en av de bästa dagarna i affären beroende på att mycket
skulle säljas ut till reducerat pris. ICA-handlarens specialitet hade alltid varit att ha ett
stort sortiment av flingpaket och han smekte lätt med innerlig känsla hyllplanen med
flingetiketterna. Själv ansåg han att flingor hörde till varje vaken människas basföda och
i bygden hade han fått smeknamnet Flingan. Till flingorna så hade ”Flingan” oftast filmjölk,
fruktbitar och en skvätt honung. Lika gott till kaffet som till frukost och förrätt sa ”Flingan”.

ICA-handlaren stängde sin butik och sitt liv den dagen, han hade somnat sent, sovit med
värdighet och lycka, men vaknat hade han aldrig gjort.
Likt en flinga av snö sjönk han stillsamt till ro.

Från tankar om att hålla landsortsaffärerna vid liv