Jag satt i Eriksdalsbadets foajé häromdagen.
På samma bänk satt en kvinna och väntade.
Efter ett tag kom grabbar ut från badavdelningen.
De var flyktingpojkar vad jag förstod och de
hejade glatt ”hej lärare” till kvinnan på bänken.
Deras svenska var fåordig och med sin lärare
hade de en konversion med få ord, men med värme.
De hade en trygghet i sitt sätt och uppträdde
med respekt och värdighet.
Jag berättade senare om händelsen för en
rutinerad lärare och sa att om de hade varit grabbar
från vår vanliga skola så hade det varit stökiga,
högljudda och jag skulle lämna byggnaden snarast.
Då berättade läraren att, när de kom flyktingar till
hennes ”vanliga skola” så var de ödmjuka och
artiga från början. När det sedan hade gått några
månader hade de tagit efter de andra elevernas
beteende. Deras nonchalans mot lärarna och själva
ämnena samt deras sätt att aldrig erkänna egna
fel och skylla på andra.
Ja, så gick det med den introduktionen till det
svenska samhället. Resten törs inte jag tänka på.

Från tankar om att misslyckas