Det var en överraskning
för oss alla, lunchen smakade bra, vinet hade rätt temperatur, servitören
spottade inte på oss med sin giftiga tunga och själva vigseln slutade med ett
äktenskap.
Det var egentligen byprästen som tog initiativ till bröllopet. Han hade
haft en längtan efter henne under många år och hade nu äntligen gått ner på
knä, knutit sina skosnören och frågat henne om de kunde dela dygnen
tillsammans. Hennes svar lät dröja på sig och det blev ett hål på byxknät innan
hon sa ”ja”. Två och ett halvt år senare började de bygga sin egen kyrka längs huvudgatan, det andra barnet var på gång, deras tomatplantor var förtorkade, men deras leenden var bländvita.
Psalmböckerna var beställda och prästens nya svärmor skulle sova över under juni. Hon var väldigt förtjust i strandbad och längtade efter att få ge sig av till kyrkan. Det som tryckte henne var dock att hon hade hoppat över att rösta i kyrkovalet. Hon fick inte ihop helheten med att ha politikska val för kyrkan, när stranden väntade längs havet.
En skådespelare med stora, tunna örhängen synade kocken som var lika rund som smaken.
Mannens skägg märktes inte när de försvann under det långa håret. Han såg bedrövlig ut, men kanske ändå var snäll när han gick upp på scenen.
Från tankar om att även en präst behöver vigas vid behov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar