Han vaknade av att näsan hade släppt från ansiktet och låg under kudden. Dessutom var han snuvig och ville snyta sig, men visste inte var han skulle snyta sig. Kanske i näsan under kudden eller i ansiktet där näsan skulle ha suttit. Så vaknade han igen, den här gången på riktigt. Drömmen om att han hade vaknat var över och näsan satt där den skulle. Han suckade lättat och skalade en apelsin innan han gick på toa och sköljde av sina svettiga skuldror.
Hans bror Sven-Horasse funderade på om han skulle sluta i sin älskade klubb, Svenska Akademin. Han satt nu ensam kvar vid det långa bordet som rymde 18 personer, ringde till SMHI och fick reda på att vädret inte skulle lugna ner sig inom de fem kommande åren, nej dagarna. Nu fick Sven-Horasse även veta att han inte fick välja vem som skulle få årets Nobelpris, typiskt just i år då det skulle bli så lätt att välja. Det är samma sak som att resa med en annan person, man får inte bestämma allt själv och därför görs inte de rätta besluten.
Själv tycker jag att svenska folket kunde få välja vem som skall få årets litteraturpris. Det skulle säkert kännas ännu bättre för prismottagaren att nio miljoner personer har valt just hen och inte 18 grälsjuka akademiledamoter.
När jag höjer blicken över Tv:n, berget utanför fönstret och resterna av Svenska Akademin så märker jag att ljuset finns där som ett hopp inför framtiden och när jag tar ett djupt andetag så märker jag hur näringen i luften vänder min haka upp mot toppen på berget.

Från tankar om att Lets Svenska Akademin ta timeout i dansen