Idag är jag nöjd med mig själv.
Jag har besökt vårt hus på Gotland under många år.
Speciellt när jag jobbade så föll min axlar ner mot bröstkorgen, stegen över tomten blev långsamma, andades jag försiktigt så kände jag hur blodtrycket sänktes och själen öppnade sig. Orsaken var inte bara att jag lämnade vardagen, utan ännu viktigare var nog tystnaden som fanns där/här.
Innan solen hade gått ner i går kväll gick jag en liten promenad mot brevlådorna och hälsade på några biffkor på ca 800 kg och deras bortkomna kalvar. På promenaden funderade jag på tystnaden och kom fram till att det märkliga med tystnaden är att:
Det är så tyst
så att jag hör så mycket.
Plötsligt kommer de små ljuden fram, kaninen som snuddar vid busken, flugan som går in för landning, biffkon som kissar nonchalant, fåglarnas olika stämmor i orkestern, hör hur slånbärsbusken blommar, havets stönande långt där borta, motorljudet på andra sidan ön, hör hur plåttaket spänner sig, hur gödseln glider ur plastpåsen och där släppte sig biskopen i Visby.
Alltså när det är tyst, så är det inte tyst, det är bara olika referenser.

Från tankar om att hålla tyst så att allt annat hörs