Havet kommer emot dig i våg efter våg, blåturkos som
mormors kofta.
Stranden är av småsten, rundade av just dessa vågade vågor.
Bakom dig en mur och där uppe engelsmännens aveny med plats för att strosa,
jogga, plankor med hjul och så trafiken som maler fram med bilar dyrare än dina
närmaste samlade årsinkomster.
Länger upp enorma öppna platser, ändå mitt i stan och floden tycks de ha byggt
över och gjort det till en grön lunga och en röd plats för lek och nojs.
Österut klämmer staden in sig mellan huskropparna, här i den gamla delen finns
de smalaste gränder, så dyker ett litet torg upp med sina restauranger och du
äter din Salad Nicoise med ett glas ovanligt vitt. En gammal lägenhet, numera
innehållande ett museum serverar två gitarrister till efterrätt, deras fingrar
flyger över gitarrhalsen och tonerna tränger in bakom gobelängerna.
Dina händer klappar varandra, de bugar, ett extranummer, Cavantina, de bugar
igen och alla sover gott hela natten.
Nästa dag hemresa. På flygplatsen. Det gäller att komma sist ut till bussen som
kör dig till flygplanet. Sist in i bussen kommer först ut ur den, snabb rusch
över plattan, halkar i flygbensinen, kavajen känns flottig, flygvärdinnan
snörper på munnen, du glider fantastiskt lätt och friktionsfritt ner i
flygstolen, din fru har redan lagt sig i överslafen där många har sitt
handbagage, starten är som en uppförsbacke och alla som var med från start
landar i Stockholm + din fru, den kissnödige möter sedan en normalkladdig
svensk toalett på Arlanda och längtar redan åter till Rivieran.
Från tankar om att först när man reser
upptäcker man den svenska toan och valutans fall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar