Isen låg blank över byn, Erik halkade fram längs Storgatan, hans dotter var bara sju år,
frun var inte längre gift, men alla pratade om hur länge isen skulle ligga innan vårfloden satte igång.
En smutsig Ren slipade hornen mot centralstation, folk undrar när nästa tåg går, en tjänsteman svarar ”våra tåg går inte, de åker längs stålskenor”, alla ser beundrande mot perrongen som är nybyggd och en stadsduva har svårt att få stopp vid landningen.
En man ritade på en tavla, ”nästa tåg är också inställt”, men den går ändå säger den själv och menar att folk är trötta ända in i magsäcken på alla strejker.
Den sjuåriga dottern är en flicka, hon liknar en söt liten groda och älskar också vatten. Hon heter Gråa, men kallas för Gråtti, troligen pga hennes namn, men det kan även bero på att det finns så många grottforskare i byn. Hennes glada kommentarer sprider ut sig över Storgatan, som är den enda gatan på den här sidan sjön. Alla mötande ler med hela kroppen och vårkänslorna blommar fram i ansiktsfärgen.
Många undrade när frun skulle gifta om sig, hon hade gjort det tidigare och nu väntade hon bara på rätt tillfälle, det går inte att planera sa hon, det är sånt som bara händer den som har rätt utbildning, men ändå förstår att kraften inte bara kommer från inlärd kunskap.
Änglarna undrar när isen skall smälta och bussen kommer med deras nymålade vingar.
Ingen annan än vädret självt, vet.

Från tankar om att isen gråter varje vår