När jag ser ut genom fönstret och in i skogen ser jag ingen skog.
Finns den där, så är den lika svart som mörkret mellan träden.
Det är inte längre människan som bestämmer allt.
När naturen tar ett par steg fram så får vi akta oss för den översvämmade
flod som plötsligt kan dyka upp över stubbar, mossor och bleknande blommor.
Jag öppnar fönstret och lyssnar till vinden som klagar,
den vill vara ensam på resan i kväll.
Jag tänder ficklampan, skenet ut mot skogen, så reflekteras ljuset,
när det finner den lilla skogsmusens nyfikna iris.
Stänger fönstret och lägger mig med den lugnaste andning.

Från tankar om att naturen är den vän som behövs