Svetten hittar vägen mellan ögonbrynen
och ögonbrynens ögon, följer näsroten,
svänger av åt vänster när den möts av vallen
mot överläppen, därefter längs fåran vid mun,
nu plötsligt mot mitten av hakan och dess ravin
ner mot ansiktes lilla avslutande vattenfall och så
faller droppen ut i rummet, ner på skjortan,
en smak och doft av salt kan jag känna i värmen.
  Jag fyller en hink med vatten, klättrar över stättan
och i skydd av glesa enar öser jag det ljumma
vattnet uppifrån och ner över kroppen.

Från tankar om att lagom är bäst, nu igen