På väg till kvällens film ”Sådan far, sådan son”.
Bilradion är på och barnradion har huvudrollen.
Pojken i radion frågar ”vet ni hur jag äter banan utan att jag skalar den”?
Svaret: Jag låter en kompis skala den.
Kanske inte så revolutionerande lösning, men det tyder ändå på en viss kreativitet
och att det är viktigt att tänka nytt och försöka se utanför det vanliga.
Det får mig att tänka på en kompis som hade köpt en segelbåt och när äntligen hans första
segelhelg inträffade så var vattnet helt stilla. Inte en vindpust och flaggan slokade.
Han beslöt ändå att inte ge upp, tog en taxi till stormarknaden där han köpte ett
antal (tror det var sju) batteridrivna bordsfläktar. Åter till bryggan hissade han segel
och satte igång fläktarna plus att han och hans fästmö blåste så att säga manuellt.
Efter 50 minuters ”segling” och urladdade batterier hade båten 75 meter tillbaks till
bryggan. Paddlarna togs fram, de hade fått sin tur på sjön, kompisen var trots allt
nöjd efter att fått ”känna på” sin båt i stiltje. (fästmön hade säkert föredragit reprisen
på Dallas)
Filmen handlade om att sex år efter förlossningarna visade det sig att två barn hade blivit
förväxlade på BB. Vad gör man då? Alla lösningar blir fel på något sett och det finns för många aspekter och synpunkter för en optimal lösning. Den japanska filmen glider fram i ett långsamt tempo och ger många tankeställare. Värd att se.

Från tankar om att det inte är så lätt att hitta lösningar utanför ramarna