Vår smidiga gran.
Jag har nog aldrig träffat på en sådan smidig gran som jag fick möjlighet att såga ner på kommunens mark.
Den tog sig nästan självmant in genom altandörren och plötsligt fanns den på plats, plaskande med stammen i det ljumma julgransfotsvattnet. Den kanske inte är helt spikrak i ryggraden, men dess toppböj ger ett ödmjukt intryck och den är definitivt rakare än husse. Det finns gott om grenar på stammen att hänga upp sig på om man är en liten julgransdekoration och de nedersta grenarna kunde vi ta bort så vi fick plats med alla klappar. Det som förvånar mig dock är att den dricker så lite.
Jag har bara hällt på vatten en gång och nu funderar jag på om den kanske inte tycker om vatten.
I kylen finns en halvtom flaska med julmust, kanske den ska späda ut vattnet och få den smidiga granen att dricka mer. Å andra sidan så sitter ju flera barr kvar så det kanske inte är så farligt.  Min oro för granen sitter nog lite i mitt huvud och beror säkert på den fina kontakt vi fått efter alla fina gympapass vi haft på mornarna. Det vore fint om granens smidighet kunde grena ut sig.
Från tankar om att vänskap förenar och att vi tänker på det inför 2015