Väntan är svår,
den förlamar handlingskraften till att göra något under väntetiden.
Det behöver inte handla om något allvarligt/livsavgörande utan det
kan även vara att vänta på att TV-supporten skall ringa upp.
När jag ringde Bredbandsbolaget sa en röst att de hade 19 minuters
väntetid, men att jag istället kunde välja att bli uppringd. Jag valde det senare.
När de 19 minuterna började närma sig satt jag beredd framför datorn
med både vår tidigare mejldiskussion och deras hemsida framför mig.
Minuterna går, nu 30 min, men det kanske beror på att de håller på att
lösa mitt problem, de fick ju mitt personnummer. Nu en timme och jag
som skulle iväg med bilen och uträtta en del och ursinnet växer. Ringer
jag på nytt så ringer väl de just då, men nu orkar jag inte vänta. Ringer
igen. Nu 7 minuters väntan och jag kommer nu inte släppa luren. 7 blir
15 min. när en röst svarar och min uppdämda vrede (har alltså haft kontakt
tidigare där de skulle återkomma, men inte gjort det) drabbar rösten
och starten på vår dialog blir på en bottennivå. Hon verkar ändå vettig
och styr mig varsamt med instruktioner. När jag lägger på så bestämdes
att någon skulle installera program till TV-boxen, därefter skicka ett sms
till mig och jag skulle slutligen göra en ny kanalsökning. Det har nu gått
7 tim. sedan dess och inget sms har dykt upp. Ja, jag frågade ju inte hur
länge det kunde dröja, samtidigt är jag ganska luttrad för mitt första
mejl till dem gick iväg för 6 dagar sedan.
Jag försöker nu att tänka på något annat, kanske en strand vid havet där
vågorna kittlar mina tår och skuggan ifrån en bamsedrink gör att jag
kan koppla av från Bredbandsbolagets support-tortyr. Låt mig få vakna upp
på stranden och upptäcka att det bara var en mardröm.

Från tankar om att inte leverera det som behövs och det de tror att de kan