Skogsbacken har fått en tunn vit mössa på sig.
Mossan, ljungen och blåbärsriset tittar fram med snö på ögonbrynen.
Även de lodräta bergsklipporna visar sina bara bringor.
Minus 1,2 och det är stilla så långt som ögat ser.
Vackert och ljust i skogens djup, som ett svart-vitt fotografi.
Endast ekorren har skapat spår där ute och morgonens fåglar är mätta.
Kan jag lämna mitt fönster, vad kan jag missa under dagen?

Från tankar om att snön som kan hatas är så mycket vackrare än hatets makt