Kvinnan går över kyrkogården, runt den finns ett vitmålat staket som följer naturens och kyrkogårdens former. Vi vet inte varför hon går där på grusgången mellan gravarna, men det finns en beslutsamhet i hennes steg och hon verkar ha ett bestämt mål.
Vi vill inte störa henne så vi gömmer oss på gräset bakom några stora stenar. Medan hon försvinner känner vi hur fukten tränger in genom byxorna.

Så ser vi plötsligt naturen uppifrån, vi flyger som måsar över skogar och sjöar. Lyckliga släpper vi ut en måsliknande skit som träffar en ovetande ko i hagen före landningen.
Gitarren kommer fram, skägget är långt, glasögonen runda under hatten när tonerna far ut.
Resten av kvällen var över oss som ett åskväder slår rot i en sjunken båt.

Från tankar om att en kyrkogård ger möjlighet till att stanna upp