Pendeltåget gled fram längs rälsen mot Stockholm. Några regnstänk fuktade rutan, han hade en liten svart ryggsäck fylld med dagstidningen, några smörgåsar, ett paraply med en plastpåse runt, en flaska vatten, två körsbärstomater, ett äpple och sin hoppfällbara elcyckel.
Hakan var nyrakad när han lämnade tåget för att åka uppför de väldiga rulltrapporna mot dagsljuset. Bakom honom stod en kvinna med prickig kjol, som han redan hade sett i tåget.
Han vände sig om och frågade ”Skulle vi kunna ta en fika tillsammans”. Hon svarade: 
- Har du kaffe i din ryggsäck
- Nej, men några smörgåsar
- Ska inte du jobba
- Jo, men när jag såg dig så ville jag inte det längre
- Skulle det räcka för att jag skulle säga, ok vi tar en fika
- Hade hoppats det, men jag törs inte säga vad jag just ser i det här ögonblicket
- Skulle jag bli rädd
- Nej, men jag skulle skämmas
- Försök, jag blir så nyfiken
- Ok, skyll dig själv. Jag ser en så ovanligt fin kvinna och hjärtat pumpar så på mig
- Fint sagt, jag längtar efter en kaffestund. Ringer och sjukskriver mig.
Dagen därpå åkte de tillsammans till Stockholm och så nästa, och nästa……….
        Lite töntigt kanske, men det finns så mycket som inte är töntigt och istället så allvarligt.
Hur det gick sen, vet vi inte idag, men de sitter säkert tillsammans i tåget när de inte tar sin påtår.

Från tankar om att våga, trots rädsla