torsdag 22 september 2016

I varje berg finns en stelhet, men ändå fylld av glädjande stunder där vi kan vara oss själva, inte bry oss om att solen gått i moln och att vi alla har vår egen flykt rakt in i samvetets förrum.
Längs vägen ligger ett lass potatis som på eget sätt har tagit sig fram långt innan vattnet kokat upp på spisen. Middagen skulle bestå av allt annat än potatis. Det skulle bjudas på efterrätter som redan från början var indränkta i den godaste vaniljsås som någon hade ätit.  
Han kände hur magen ville upp så han knöt en rem runt bröstkorgen, andades djupt och sjönk ner i sin nya fåtölj.
Ute låg snön mjällvit över skjortkragen och vi ville alla vara med.


Från tankar om att koppla upp sin nervositet och möta faran

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar