Sladden satt fast i bilen i ena ändan och i andra änden på husväggen.
Antagligen kunde inte bilen äta själv och behövde dropp för att kunna överleva på motorvägen. Undrar vem som fyller på vätskan i huset. Kan det vara mamma Bil
eller någon granne från parkeringen.
En gång såg jag när pappa Bil lyfte upp motorhuven på sin son Bil och lassade in en säck bilhavre. Den natten rymde sonen Bil, fylld med havreenergi syntes den åkandes i mycket hög fart åt fel håll på E4:an. Alla kusinbilar höll andan och bad om att den skulle överleva natten.
När natten var över fanns han placerad ovanför fyra andra yngre bilar på bilkyrkogården.
Hade någon kunnat göra något?
Kanske kunde samhället hindrat detta med kontroller? (I dag kontrolleras inga)
                   Vid sidan av motorvägen satt en liten räv på en sten och slickade svansen.
Bakom stenen fanns åkern där traktorn hade plöjt fram under dagen.
Huset åt väster är stadens sjukhus. Här vill allt färre arbeta: underbemanning, stress, låg lön, känslan av otillräcklighet och förutom allt detta, hot från patienterna. När jag själv var aktiv i vården fanns det i alla fall tre saker som fick oss att hålla huvudet över ytan. 1. Glädjen i att göra nytta 2. Samarbetet 3. Patienternas glädje och tacksamhet.

Från tankar om att det gäller att inte bli ett offer via en vansinneskörning eller i ett sjukhus