Visst är det skönt att Anna
inte valde att stanna.
Det är alltid svårt för en humanist att beskåda en person som offentligt får lida
innanför sitt skal och det finns inget värre än att få höra att man inte räcker
till/klarar av sitt jobb.
- Anna, det finns alltid en plats för dig i din framtid.
Ja, det finns många världar som är tuffa, en är politikernas och själv kom jag
ihåg när jag i unga år skulle ”spela upp” med min mandolin på någon typ av
konsert. Jag var redan sen eftersom jag hade fått kvarsittning i skolan efter
att tryckt upp sillsmörgåsen under bordet.
Så jag småsprang mot konserten då det hände som inte fick hända, i ett snyggt
löpsteg svängde mandolinhalsen in mellan benen, när nästa ben skulle fram så
for mandolinen iväg likt en katapult rakt in i Nilssons staket. Jag kom fram
till konsertlokalen med mandolinen i två delar och min spelmagister var inte
glad. Trots det repade jag mig (dock inte mandolinen) och spelade sedan cello i
många år. Ja, det går alltid att komma igen.
Från tankar om att vissa beslut är
egentligen självklara, men är ändå svåra att ta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar