De italienska bombplanen plöjer fram över den svenska röken.
Breder det gamla romarriket ut sig över de nordliga Europa.
Skall vi titta igenom det nya häftet om krisförberedelser.
   Åker ner och badar istället, inga alger i morse och 25 blöta grader.
Tar med mig cyklopögat från -67, vattnet rusar in och spolar igenom ögonen,
gummit/plasten har torkat ner sig i byrålådan, måste köpa nya.
På vägen ner springer rabbisarna över vägen, för cykeln i slalomstil.
Någon infödd applåderar åt mig bakom den slokande syrenhäcken.
Inte en padda är ute i torkan, när regnet kommer så ser man de
överkörda på vägen, inte heller roligt, men nederbörd går före paddor.
När vi i år inte behöver klippa gräset som inte finns så dyker det upp
små buskar på tomten, riktiga tuffingar och inga myggor i luften,
bara de italienska.
  Vad nu då, en stackars trött, utmattad fluga går runt i cirklar på furugolvet,
får nog hjälpa den till den sista vilan, så är livet på landet, insatserna
för livets gång och slut får göras av var och en av oss, där kommer
frugan med en hopprullad damtidning och flugan blev till mos,
måste torkas bort.
Mina händer har lite vita färgrester från förmiddagens målarinsats.
Har egentligen aldrig tyckt sådana uppgifter är roliga, det enda
roliga är när det är klart, om det har gått bra.

Från tankar om att italienskt vatten är väl ändå bäst