I natt kom det några sköna regndroppar över mig.
Jag satte mig på en stubbe och blickade ner mot marken.
Då fick jag se hur växterna sträckte på sina ryggar och
liksom svalde vattnet på ett kallsupsliknande sett.
Jag prövade samma metod, inte blev jag otörstig,
men det fanns mycket kraft och skönhet i dropparna.
På något sett växte jag upp mot molnen och natten
for iväg som en trana över heden.
Ingen klarar av att växa
utan att göra naturens läxa
Vi springer över ängen, halkar i kobajs, rundar några rara örter och då hör vi åter det ljuva ljudet av vår kära vän, Glassbilen.  Vi är nästan framme och där försvinner den ut mot huvudvägen.
Plötsligt känns livet kass
utan en flyende glass.

Från tankar om att göra en regnglass för de sörjande