Ingen går ner till en strand i randig kostym.
Inte för att bada nu på kvällen.
Svetten finns där under kostymen, men
en svett från stressade, ensamma körtlar.
Vi måste få hem den randiga kostymens innehåll.
I morgon behövs den i potatislandet.
Vi samlas några stycken människor på vägen ovanför.
På vägen ner fylls skorna av sand så vi höll balansen bra.
Kostymen var redan blöt upp till knävecket och
i det blöta tyget försvann ränderna.
Tiden var knapp när våra skor även fylldes av vatten.
Vi sa inget till den, utan bara lyfte upp den från faran
och förde den i säkerhet medan vågorna slog i våra underben.
Jag tänkte ”här vadar jag in mot strand medan havet
träffar mina vader och imorgon skall vi äta stekta ägg till frukost”.
Natten blev lång med en massa ord och öppna öron.
Dagen därpå sågs vi i potatislandets ena ände.

Från tankar om att ingen får gå genvägen över havet