Sagan om den försvunna sanningen
blev som drömmen ur garderoben
den där oskyldiga nattens sista timmar.
Egentligen visste hon inte vad som var
upp eller ner när vattenlinjen gnistrade till
från garderobens blankslipade dörrhandtag.
Mörkret fanns där, men hindrade inte hennes
lätta svävande över skärgårdsöns dansklippa.
Hon var inte längre ensam, utan hennes
månskensdans följdes av en man utan krav
på trygghetens bevarande i en relation.
Han bjöd upp hennes förvånade själ,
greppade tag i framtidens midja och
den dansen varade in till äldreomsorgens dörr.

Från tankar om att livet kan vara en dans