Tillsammans är man alltid mer än en och
det ger så mycket mer.
En helt ensam fluga flög över altanen.
Det såg ut som den gick in för landning.
Bara den ser plankstickan som tittar upp
vid den beräknade landningen.
Så ser jag hur flugan gör en gir runt räcket
på altanen och plötsligt stiger upp mot plåttaket.
Vi andas ut tillsammans och häller upp en till
kopp kaffe och jag tar min tredje mazarin.
Ute vid grusgången ser jag flugan igen,
på väg bort mot soptunnorna och grannens gräns.
Den liksom vinkade med vingarna innan den flög
ner mot sjöbodarna och bryggan.
Vi andra hoppade upp på våra cyklar och följde efter.
Så badade vi allesammans och flugan simmade ryggsim.

Från tankar om att det är sällan som det är bäst att vara ensam (nästan aldrig)