Den gamla gunghästen flöt iland på den lilla ön.
Farbror Ante fick syn på den när han samlade plast på stranden.
Det såg ut att vara en välgjord gunghäst, Ante satte sig på den,
han blev blöt där bak och den satte genast igång att gunga
precis som havet själv.
Så började den röra sig mot vattnet i sin gungande rytm.
Ante tänkte hoppa av, men blev nyfiken på vad som skulle hända.
Plötsligt var han ute på djupt vatten, några fiskar skrubbade sig mot
hans fötter och havsbrisen fyllde ut skärmen på hans keps.
Han lämnade ön med sitt lilla hus, nu gick det inte längre att antedatera
resan. Han var på väg mot något okänt, en rysning gick genom
hans kropp, men gunghästen tittade upp mot honom och log mjukt.
Så hörde han en smäll och ljudet av något som gick sönder,
han vaknade snabbt, sprang fram mot den trasiga gardinen, tittade
ut genom resterna av fönstret och såg människor springa där ute
åt alla håll.
Gunghästen fanns inte längre, drömmen var borta,
nu fanns bara en rädsla och en förtvivlan därinne i varje cell och
i alla kroppens gömda utrymmen.
Så rann fukten från en tår allt längre ner.

Från tankar om att det inte går att drömma sig bort, verkligheten ger inte upp