I den djupa skogen, inte långt från Odenplan, kom ett tunnelbanetåg glidande fram. Det var fullsatt, mest av vanliga busar på väg hem från sina kvällsaktiviteter. Någon hade läst portugisiska, någon hade hoppat rep i takt med musik, någon hade tagit en påse wienerbröd på Seven eleven, någon var förstoppad, någon ville egentligen inte åka hem, någon hade löst dubbel biljett, någon skämdes för sina omoderna byxor, någon hade en ekorre i kavajfickan och någon körde tunnelbanetåget.
De hade samma mål, de skulle hem och hemmet var åt samma håll, men hur många bodde på samma gata. Enligt SL så bor tre personer på samma gata i varannan vagn om det är högtrafik och inte för kallt klimat. En granne frågade om ett tunnelbanetåg bytte namn när de inte körde i en tunnel. Inte någon av oss hade hört det. Skulle det heta bara banetåg kanske, ropade långe Sven.
Alla skakade på huvudet och längtade till chipsen framför Tv:n.

Från tankar om att du skall aldrig gräva ner dig för mycket i något, som en tunnelbana.